tisdag 4 september 2012

Borta och hemma

Hej igen! Trevligt att ni saknat mig men det finns en god anledning till att jag inte skrivit något. Ni kan ju gissa vem som åkte på matförgiftning innan hemresan... Jodå, jag vaknade före tre på söndagmorgonen (26/8) med magsmärtor och så började toalettspringet. Mitt på förmiddagen hade det lugnat sig, tarmarna var väl tomma. Tyvärr så höll detta i sig i fyra dagar, alltså även när jag kommit hem och sedan blev det stopp i tre dagar... Som extra grädde på det moset (blääää vad äcklig jag är, hihi) så började förkylningen dagen då jag satt på tåget från Köpenhamn. DEN spårade ur fullständigt så jag blev riktigt risig. Gick hem från jobbet i fredags pga det : ( Nåväl, nu är jag på bättringsvägen, men jäklar så slut jag är! Kombon magsjuka och flunsa tär oerhört på krafterna...

Sist skrev jag om färger och det tänker jag göra nu också. När jag klev ur taxin hemma i skogen slogs jag av hur vackert det var! Det hade slagit ut nya blommor och luktärtorna hade växt på sig som aldrig förr. Mina solrosor "Moulin Rouge" hade slagit ut!


En annan "ros" som slagit ut var stockrosen. För övrigt den enda som överlevt.


Det är mycket rött just nu, så vi tar väl HC Andersen också, en riktig ros alltså!


Mina biskopsbarn blommar också för fullt nu och de uppskattas av fler än torparkärringen.


Vadan denna färgboost, tänker ni nu. Jo, 10 dagar i ett land som till största delen består av öken gör att man går igång extra mycket på färg. Tro inte att jag klagar på öknar, de är fantastiskt vackra och spännande att åka igenom! Det blir liksom bara så enfärgat... Här följer några bilder tagna under bilresan till Aqaba. Jag tror ni håller med om båda mina påståenden ;-)





Ser ni den virvlande sandstormen på bilden här ovan? Tyvärr (eller) var den för långt bort för att jag skulle kunna få en riktigt bra bild, men vad gör väl det ;-)

Som ni ser så är inte färgrikedomen så stor, men det är nästan magiskt att åka igenom. Landskapet ändrar sig hela tiden, man vet aldrig vad som ska dyka upp bakom nästa kurva. Apropå kurvor, så finns det helt klart liv där inne bland sand och sten. Hur nyfiken blev inte jag på vart dessa vägar leder...



Här var det dessutom asfalterat vilket betyder att det finns civilisation på riktigt där inne. Annars är öknen befolkad av beduiner och dessa fascinerande människor ska få ett alldeles eget inlägg så småningom. Som ni förstår så skulle jag kunna pumpa in hur mycket bilder som helst av öken och stenformationer. Kanske jag skulle göra ett bildspel istället? Jag har filmsnuttar som ska redigeras så ni kan förvänta er både det ena och det andra i höst. Bara en bild till nu, det kan jag väl få?


Kanske är det någon som undrar hur stort område jag pratar om. Jaa, det är 30 mil från Amman till Aqaba och det ser i princip ut såhär hela vägen. Viktigt med AC och vatten alltså. Nu är det inte alldeles livlöst i öknen, ett och annat träd dyker ibland upp och gräs. I närheten av Aqaba finns det en del grönt t.ex. Det märks att det är Jordaniens enda riktiga turistort för där ordnar man med bevattning. Det finns små palmer och träd utmed vägkanterna.



I närheten av själva staden har man kostat på ännu mer.
 
 
Av detta såg vi väldigt lite vid ankomsten, för det var sent på kvällen och mörkt. Som ni förstår, så är den utflykten en helt annan historia och jag väljer att avsluta med en bild från öknen strax efter att solen gått ner. Oooh, om jag hade fått bestämma själv. Då hade jag stannat och tittat på solnedgången! Tyvärr har inte alltid en envis t-kärring full bestämmanderätt. Förutom min make så var hans syster med familj (varav fem barn) med. Då blir det inte riktigt som vi "västerlänningar" vill. Vi hade hur som helst vansinnigt roligt i bilen!



Puss & kram
Lisa

5 kommentarer:

  1. Huvva! Inte kul med sjuka... hoppas att du tar det lite lugnt och hämtar krafter där i skogen med alla vackra röda blommor! Snygg stockros!!!

    Öknar är så...annorlunda. Man tappar bort sig på sätt och vis. Allt är ganska enahanda men trots det skiftande ljus, landskap och färger. Det måste varit en fantastisk resa...

    Min dialekt, haha, så låter man när man har en mamma från Härnösandstrakten. Dessutom var jag astmasjuk som barn och på den tiden fanns inte så bra medikamenter = mycket ensamvarande med mammsi. Det gick ingen nöd på mig, inte då, men jag lärde mig aldrig riktig Malmöitiska trots att jag är född i staden. har försökt att prata skånska men det låter bara tillgjort eftersom det inte kommer naturligt. Nu vet du! Kul att du gillade artikeln - det gjorde vi med!

    Kram

    SvaraRadera
  2. Fantastiskt. Inte magsjukan och det där, men det röda hemma i kontrast till svala (!) ökenfärger. Mmmmmm.

    SvaraRadera
  3. Öken har ett helt egetnfärgspektrum, men är ganskamfashinerande, vilken kvällshimmel!! Men hemkomsten med dess färger och fina blommor måste kännas bra för stavarna, eller är det tapparna.... Nu har jag glömt vilka som ser färgerna,ja, ja...
    Oavsett, bra du är på bättringens väg, magsjuka är det värsta jag vet.
    Flott solros :)

    SvaraRadera
  4. jag förstår att även öken har sin fötjusning. har bara åkt bil genom öken i sydegyptien, men nog fanns det öken där och så vackert. och tänk, jag fick se såna där buskar som blåser omkring, såna som brukar finnas i cowboyfilmer, det var en upplevelse, jag trodde dem inte fanns på riktigt.
    himla trist med sjukdomarna. det är väl bara att rida ut stormen... usch ja.
    jag har saknat dig, för jag behöver dina inlägg för att komma ifrån mina sorgetankar för en stund. så hoppas du piggar på dig snart, så dina inlägg blir mer frekventa.
    allt gott. och krya på dig
    aino

    SvaraRadera
  5. Det var som jag misstänkte, du hade bacelusker med hem.
    Vilken resa, helt fantastiskt.
    Nu har du mycket att smälta och bearbeta.
    Intressant att få del av dina intryck.
    Kram Ann.

    SvaraRadera