Bara ångest i skogen just nu...

Ja, så är det. Kråkan är försvunnen! I går morse var hon bara borta. Hur gick det till tänker ni, svaret är att jag har ingen aning. Hon vägrade gå in på onsdag kväll. Det har hänt förut och som ni vet så är påfåglar oherrans envisa. Har de bestämt sig för något så går det INTE att ändra på! Torparkärringen kan vara riktigt envis men mot Kråkan har jag aldrig haft någon chans. Alltså fick hon som hon ville och hon boade ner sig på altanräcket. Kylan tänker ni. Ja, hon har sovit ute i minusgrader förut några gånger och det har gått bra.

Som sagt, hon var bara borta. Jag letade i trädgården iförd pyjamas men hittade henne inte. Inga fjädrar eller annat som skulle kunna vara tecken på att något tagit henne. Jag vet ju att havsörnarna spanar och att Kråkan avskyr alla stora rovfåglar... Fattade beslutet att åka till jobbet och hämta arbete, sedan åka hem och jobba. FY, hur jag mådde! Inte ens denna pippi som kom på besök första gången gjorde mig glad:

 

Några grönsiskor kan aldrig ersätta Kråkis! När jag kom hem igen satte jag mig ute och läste. I mitt jobb behöver man läsa in sig emellanåt, men tyvärr finns det sällan tid för det. Nu passade det bra, jag kunde lyssna samtidigt. Om hon skulle tuta alltså.

Tvingade i mig en sen lunch och gick en sväng i skogen för att kolla. Inget :( Jag lyckades fokusera på jobbet till arbetsdagen var slut, sedan var JAG slut. Faktum är att jag totalt släppte ut känslorna och gjorde som jag brukar göra om jag mår dåligt. Bäddade ner mig i sängen... Åt lite middag och sen blev det inget mer. Hittade avsnitt av Dalziel & Pascoe på Youtube och somnade till det (före kl. 21 faktiskt). Jag orkade inte/ville inte tänka på vad som kunde ha hänt min fina flicka. Nu bryter vi för en bild innan ångesten blir för svår...

 Snacka om fördömande talgoxar! Synd att jag inte hann fokusera. Nåväl, vad är väl några grönsiskor och talgoxar när det finns påfåglar...

Ingen Kråka i morse heller. Med tungt hjärta åkte jag till jobbet och var så inne i min oro att jag höll på att glömma ett möte! Fick för mig att det var 10 men så såg jag någon strax före 8.30 och då kom jag ihåg att det ju var då! De märkte inget tack och lov...

Åkte hem vid lunch för att läsa vidare. Ibland kan jag göra så, med chefens godkännande naturligtvis. Ingen Kråkis... Fler vårtecken dock, ni har väl sett headern? När bofinken dyker upp finns det hopp!

Alla småfåglar plus avsaknaden av Tasse har medfört fler besökare. Inte bara ekorren utan rovfågel modell midre. Vi har en duvhök som gör utfall med jämna mellanrum. Det går fort! Jag bara noterar att pippisarna varnar och sedan flyger iväg i en väldig fart! Har sett skurken i skyn och igår gick jag för att titta efter. Då satt den på staketstolpen men flög iväg direkt jag visade mig. Självklart ingen kamera... Maken har sett den passera fågelbordet. DET är mitt nya projekt - att få den på bild. Något att fokusera på i väntan på att min vän ska komma tillbaka...

Jag hoppas att inget har hänt! Jag har så ont i magen av oro och mår pest psykiskt. Förutom att jag lagt ut detta på facebook har jag såklart ringt polisen och meddelat att jag saknar en påfågel. Den kvinnliga konstapeln som tog emot samtalet började skratta, hon tyckte det var så lustigt med en förrymd påfågel. Det brukar vara hundar och katter... Trevlig kvinna dock och hon hade full förståelse. Maken höll på att skratta ihjäl sig när jag skulle beskriva hur Kråkan kan låta. Hon låter ibland som en sån där tuta de har på hockeymatcher och jag gjorde tydligen klämrörelser när jag berättade det. Skitgubbe!

Nej, nu var jag elak! Han är lika orolig som T-kärringen. Han saknar ljudet när hon går över trädäcket, ja t.o.m hennes tutande! Ikväll sa han att han ska köpa TVÅ påfåglar till mig när han har fått ordning på jobb. Om (när, snälla) Kråkan kommer tillbaka så blir det en. Han började dessutom prata om några hönor! Jag har tjatat om det men blivit nedröstad. Det finns ljuspunkter trots allt!

Nu lägger jag ner för ikväll. Gode värld, låt Kråkan komma hem igen! Att förlora Tasse var hemskt men han var jättesjuk. Varför måste hon försvinna också??? Jag är jäkligt låg just nu mina vänner. Tänker inte be om ursäkt för det heller. Så det så!

Kram

Lisa

Det nya livet

Hmm, det tog visst lite längre tid att skriva detta inlägg än vad jag lovade. Fy mig, fy mig, fy mig! Jag sitter här med dumstrut, DET lovar jag he he.

Jo, ni vet ju att jag gillar att läsa. Det har inte blivit så mycket på sistone för det har varit svårt...

Suddigt och eländigt, framförallt om texten är liten. Detta har inte kommit plötsligt, neej det har så sakteliga förvärrats genom åren. För det mesta är Torparkärringen bra på att anpassa sig  och godta att saker förändras, men när det gäller detta... ICKE! Jag har vägrat göra något åt detta! Ni fattar vad jag pratar om, eller hur?

Just det, synen har försämrats i takt med att T-kärringen blivit äldre och klokare. Ehmm, det där med klokskap kan kanske diskuteras. När det handlar om detta hade det nog varit klokare att åtgärda det långt tidigare. Nåväl, det går att klara sig ändå. Man låter bli att köpa saker där det inte går att läsa på förpackningen. Man sträcker på armarna lite till för att kunna läsa en bok...

Och lite till... Det är rent otroligt vad töjbar en människa är! Om man håller på och sträcker på armarna i flera år så blir det till slut riktigt långa!

Så plötsligt en dag upptäckte jag något förfärligt när jag såg mig i spegeln. Jag höll på att förvandlas till något helt annat än en Torparkärring. Ve och fasa!

Bilden har jag lånat från nätet, adressen finns nedan.
http://ngm.nationalgeographic.com/ngm/photo-contest/2012/entries/165746/view/

Till på köpet räckte armarna inte längre till, trots att de blivit så långa. Då var det dags att bita i det sura äpplet, vilket inte heller var så enkelt pga armarnas längd men det var himla lätt att nå äpplena i trädet, HA HA HA! T-kärringen var tvungen att gå till optikern...

I fredags började så mitt nya liv. När jag tog på mig mina nya brillor trodde jag att jag skulle få spunk. Jag är van att snabbt röra på huvudet (måste ju vara snabb för att hinna upptäcka alla flygfän t.ex) men det visade sig vara en dålig idé med progressiva glas. Jag blev nästan sjösjuk! Läsningen går mycket bättre, men de funkar dåligt vid uteliv. Man MÅSTE kunna röra ögonen snabbt i naturen! Att bara vinkla huvudet blir fel. Nae, jag ska köpa ett par till som jag kan ha utemellan. Jag har redan tröttnat på att må illa när jag rör mig ute :(

Tänkte inte på det först, men denna bild illustrerar ganska bra mina nya synfält he he. Jag avslutar med ännu en fågel?bild. Kolla in detta. En kroppkaka med näbb! :))

Kram

Lisa

Tillbakablickar

Minsann, är inte Torparkärringen i cyberrymden igen! Undrens tid är inte förbi eller är det så att mitt "nya" liv är en bra strategi, he he. Först vill jag bara säga att det är superkul att hitta nya kommentatorer. Hjärtans välkomna tillbaka när som helst!

Detta inlägg består av massor av text och länkar att klicka på. Valfritt om ni orkar, haaaaa:)

Ni som har hängt med kommer kanske ihåg hur det var förra hösten. Oktober blev en minst sagt turbulent månad och det var så här det började...

Mycket ska man vara med om innan öronen trillar av ;-) Nu är jag ju av naturen en positiv person, men visst fick jag kämpa lite extra ibland. På det hela taget klarade jag konvalescensen jädrans bra, eller hur?

Ni har kanske sett ett mönster i hur min hjärna fungerar? När jag är sjuk och inte kan göra så mycket annat än ligga nedbäddad eller "bara" är sjukskriven jobbar min hjärna för högtryck. Jag är aldrig så knasig som då! Det beror förmodligen på att inget annat "stör" min tankeverksamhet, typ jobb eller så. Här var jag synnerligen klipsk ;-)

Även om jag redan listat ut hur det stod till så fick jag ju diagnosen bekräftad. Jaha, det är en väldigt osäker diagnos så det var bara att gilla läget och hoppas på det bästa. Om någon är nyfiken så kan ni kolla in inläggen från oktober 2011, då kan ni följa hela resan. Det var både upp och ner, även den envisaste torparkärring vacklar i sinnesstämning ibland.

Nu vet ni ju redan att jag hör alldeles utmärkt idag och jag var en av de lyckliga som blev frisk väldigt snabbt. Även om jag återfick hörseln så återstod det värsta av allt, magnetröntgen!

Jaa, kära vänner. Det är svårt att inte minnas denna period. Jag är så oändligt tacksam över att det gick bra. Om man som jag har väldans bra hörsel så är det ett sinne att uppskatta och när det inte fungerar så blir livet konstigt. Det jag ska jobba mer med är att hitta min inre knasboll lite oftare. Den finns ju där alltid och det är välan dumt att den bara ska få komma ut när jag är sjuk, he he.

Behövs det inte en bild nu? det ser ju så skittrist ut med bara text. Jag tror jag lånar en lämpligt knasig grej från nätet på temat sommar och önskar med det en mysig fredaskväll!

Lev och må!

Lisa

Del 2, Sagan om den lille måsens bror

Det är lite si och så med bloggandet just nu. Det finns liksom inte tid... Nåväl, här kommer del 2 av måssagan och har ni glömt hur det började så kan ni friska upp minnet HÄR.

När torparkärringen kom till jobbet morgonen efter tittade hon i röret och frågade Är du där? Det hördes inget liv där nerifrån, så t-kärringen misstänkte det värsta.

En kort stund senare skulle hon iväg och så fort hon kom utanför dörren hörde hon en välbekant röst. Hallå! Kan någon hjälpa mig! Torparkärringen flög över gatan fram till röret och visst var det den lille måsen som skrek. Du lever! Jag ska hjälpa dig! Hon sprang tillbaka och formligen kastade sig på en man som jobbade med att plantera blommor. Har du en ståltråd och en lång pinne? frågade hon. Vad ska du med det till, undrade mannen. Torparkärringen förklarade och det visade sig att mannen var lika rädd om djur som hon. Han åkte iväg och hämtade lämpligt material. Torparkärringen lyste ner i hålet och såg att den lille var vid god vigör.

Nu fick torparkärringen en idé. Igår när den andre mannen försökte plocka upp måsen, blev den ju rädd och kröp in i röret. Undrar vad som skulle hända om man sätter fisk på ett snöre och lockar den med... Alltså gick hon till arbetsplatsens café och frågade. Någon fisk hade de inte. Torparkärringen tänkte snabbt: korv, skinka, räkor... RÄKOR såklart!!! Hon fick några frysta räkor av servitrisen och sedan letade hon rätt på ett långt snöre.

När den snälle mannen kom tillbaka var hon redo att "fiska" fiskmås.

Mannen hade tillverkat ett slags snara som han hoppades kunna fånga måsen med. Nu började ett intensivt teamarbete! Mannen försökte få snaran under den lille och torparkärringen lyste ner i röret.

Den lille måsen var jättehungrig och han kastade sig glupskt över räkorna. Oooh, så gott det var! Räkor hade han aldrig smakat tidigare. Han tyckte dock inte om det konstiga, orangea plastsnöret som hela tiden petade på honom. Bambupinnen var inte heller rolig. Vad gör de? tänkte han. De pratar om att hjälpa mig, men vad är det för läskiga saker de stoppar ner till mig? Under tiden satt mamma mås på taket mittemot och tittade på.

Hon visste att hennes unge fanns i röret och på något vis förstod hon att människorna försökte hjälpa den. Var försiktig med den lille, tänkte hon bekymrat.

Mannen fick in den lille måsen i snaran ett par gånger, men den tog sig ur. De två människorna som aldrig träffats förut kämpade för att rädda den lille ur dennes fängelsehåla. Tiden gick, men de gav inte upp. Så efter ungefär 50 minuter ropar mannen: fort nu, jag har den! Vips halade han upp den lille måsen!

Torparkärringen var väldigt skakis, men hon försökte få med all dramatik på bild. Nu var det bråttom! Mannen måste få bort snaran (som satt runt den lilles hals) fort. Lillmåsen själv var jätterädd och han tyckte inte alls om att sitta fast.

Så var den plöstligt fri. Torparkärringen tog emot den lille och bäddade in den i papper. Hon grät av glädje. Du lille, nu blir det bra igen! sa hon till måsungen och strök den över huvudet.

Ååh, så skönt att vila och att få se ljuset. Jag trodde aldrig att jag skulle få komma ut i solen igen, tänkte den lille måsen. Torparkärringen höll den en stund och sedan bar hon måsen till en buske där hon försiktigt lade ner den.

En timme senare gick torparkärringen ut för att titta till den lille. Den var inte kvar i busken! Hon ropade på den och minsann, den hade hoppat ner och strosade runt på marken. Den var vid god hälsa och den ropade på sin mamma. Den ropade till torparkärringen också: Tack för att du hjälpte mig och inte gav upp!

Torparkärringen var mycket glad över att det slutade lyckligt. Det tog lång tid, ett helt dygn från det hon upptäckte att den lille måsen satt i stupröret. Väx nu upp till en stor, stark mås och lev ett underbart liv i frihet! sa hon till lillmåsen. Sedan gick hon därifrån med en varm känsla i magen och ett lyckligt leende på läpparna...

Snipp, snapp, snut. Så var sagan slut! Eller... Man vet ju aldrig ;-)

Kramar från

Lisa

Sagan om den lille måsens bror del 1

Det blev tomt uppe i takvåningen när den lille måsen försvann. Syskonen hade sett att han var nere på marken och att föräldrarna inte brydde sig om honom. De hade också sett hur föräldrarna hackade på honom och det kunde de inte förstå. De visste inte att det går till så i djurvärlden. Att ungar stöts bort av sina föräldrar, eller lämnas åt sitt öde, om de är sjuka eller skadade...

Den lille måsens bror vågade inte gå så nära takkanten, han hade ju sett vad som kunde hända. Nej, han höll sig därifrån men visste inte att det fanns en annan fara där uppe. Plötsligt gav golvet i boet vika och den lille störtade ner i ett svart hål!

Ooooiiiii, vad fort det gick! Han flög genom röret! Så tog det stopp och den lille slog i botten på röret. Mamma, hjäääälp! ropade han. Han kunde höra sina föräldrar ropa på honom utanför, men han såg ju inget. Det var becksvart i hålet!

Några timmar senare kom torparkärringen gående. Hon tyckte att hon hörde ett välbekant ljud. Det lät som den lille måsen hon mötte några dagar tidigare. Hon lyssnade och blicken drogs mot ett stuprör. Det kunde väl inte vara så?

Torparkärringen gick snabbt över gatan och lyssnade...

Minsann! Det var en liten måsunge! Lilla vän! ropade torparkärringen. Jag ska hjälpa dig!

Hon försökte dra isär röret, men det satt fast. Så kom hon på att ringa vaktmästaren som kom och tog bort en del av röret så det gick att titta ner. Det var alldeles svart men den lille måsen fortsatte att ropa på hjälp. Vaktisen lyste med en ficklampa och det visade sig vara en bra bit ner. Röret gick ner i backen och krökte sig sedan. Vaktis blev då mindre intresserad av att hjälpa till, så nu var torparkärringen ensam med detta dilemma.

Hur i Herrans namn skulle hon få upp den lille? Det var ju minst en meter ner! Brandkåren kanske skulle kunna hjälpa till? Nu fanns det inget telefonnummer till stationen så hon ringde till poliskontoret istället. Den trevlige polismannen förstod problemet, men kunde tyvärr inte göra något. Han berättade att brandkåren inte räddade måsungar ur rör. Nehej, dags att hitta på något annat då...

Så kom torparkärringen på att det finns en fågelklubb i Staden. Alltså ringde hon till en av medlemmarna och bad om råd och fick numret till en man som brukar ta hand om och rädda fåglar och andra djur. Det visade sig vara en mycket förstående man och han lovade att komma förbi efter jobbet. Det blev långa timmar och torparkärringen hade svårt att koncentrerta sig på sitt jobb. På lunchen gick hon och köpte en ficklampa för att kunna titta till den lille. Det satt något läskigt på väggen men längre ner fanns måsungen!

Hjälp mig! ropade den. Det är kallt, mörkt och hemskt här! Torparkärringen kände sig själv väldigt hjälplös. I väntan på att mannen skulle komma kunde hon inget göra förutom att prata lugnande med den lille. Måsungens föräldrar satt på taket mittemot och ropade på sitt barn. Hjälp är på väg! ropade torparkärringen tillbaka. Stackars liten som satt där nere i mörkret...

Den lille måsen var rädd och olycklig. Röret fortsatte in i mörkret och det luktade konstigt. Ibland hörde han sin mamma ropa på honom men hur mycket han än skrek tillbaka så kom hon inte och räddade honom. Ibland kom människan som kallades torparkärringen och tittade ner i hålet. Hon lät snäll och försäkrade honom om att hon skulle hjälpa honom upp ur hålet.

Till slut kom så mannen som utlovat. Han hade hjälpt många olika djur genom åren, men att fiska upp en måsunge ur ett rör hade han aldrig provat. Han hade satt fast en slags plattform av ståltråd på ett metspö och detta sänkte han ned i tanke att måsungen skulle kunna lyftas upp. När lillmåsen såg den konstiga saken sakta komma neråt blev han jätterädd! Vad var det där för läskig sak! Den lille måsen kröp förskräckt in i röret darrande av rädsla.

Han hörde torparkärringen locka på honom men aldrig att han tänkte närma sig den där saken! Den såg så otäck ut i ficklampans sken. Människorna där ovanför väntade och väntade på att den lille skulle komma fram igen. Mannen spelade måsljud i mobiltelefonen i hopp om att det skulle locka fram lillen, men icke. Till slut försvann människorna och den lille måsen var ensam igen.

Senare på kvällen kom torparkärringen förbi igen och pratade med honom. Hon lyste ner i röret med en ficklampa men den lille vågade inte sticka fram näbben. Tänk om den där läskiga manicken skulle komma farande! Är du där lille vän? frågade torparkärringen. Den lille orkade inte svara. Han hade varit nere i röret så länge och han var hungrig och trött. Jag måste åka hem nu, sa torparkärringen. Jag hoppas att du lever och jag kommer tillbaka i morgon.

Neej, gå inte! tänkte den lille måsen. Jag vill inte vara ensam här nere! Hans tankar kunde ingen höra och snart var han ensam igen. Snart sänkte sig mörkret ännu mer och det blev natt. Där nere i röret var det totalt svart och den lille måsen frös. Det var så kallt om fötterna! Han saknade sin mamma! Han hade inte hört henne på mycket länge och han tänkte att hon nog glömt honom. Till slut somnade den lille måsen, ensam och olycklig i sitt trånga, mörka, kalla fängelse...

Torparkärringen kunde inte släppa tankarna på den lille måsen. Vad mer kunde hon göra? Faktiskt ingenting. Kanske hade mannen varit förbi och plockat upp den lille? Tanken på att den satt där nere i mörkret var så smärtsam! Så onaturligt för en fågel att vara fången i ett mörkt rör! Precis när hon skulle somna såg hon en mardrömslik bild framför sig: en liten, liten måsunge i en svart fängelsehåla...

Sagan om den lilla måsen

När Herr och Fru Fiskmås skulle flytta ihop ville de ha en etagevåning med utsikt över Staden. Tyvärr fanns det inga lediga, men de hittade en trevlig takvåning istället. Där flyttade de in och snart hade familjen utökats. 

Herr och Fru F. Mås var överlyckliga över sin lya och vilka fina barn de hade fått! Fru Mås kände att hon bara måste ropa ut sin glädje!

Av de tre barnen var det speciellt en som utmärkte sig. Han var lite mindre men minst lika stark som de andra. Det som var speciellt var att han var en riktig mammagris. Den lille måsen ville gärna vara nära sin mamma och när hon flög för att hämta mat blev han orolig men visste inte vad han skulle göra.

Så fin hon ser ut när hon flyger, tänkte den lille måsen. Undrar om jag kan göra det där? Lillmåsen gick närmare kanten och tittade ner. Det var väldans högt!

Den lille måsen tog ett steg närmare och... En vindpust fick honom att vackla till och plötsligt seglade han genom luften! Han landade på den hårda asfalten och det gjorde så ont! Han vågade inte röra sig på en lång stund utan låg kvar och darrade av rädsla. Efter en stund ställde han sig upp. Ena benet kändes lite svagt och han hade ett litet sår på magen. Det var inte så farligt! Fru Mås kom och tittade till honom, men plötsligt var hon inte lika kärleksfull. Du kan inte vara min son. Min son var förvisso liten, men han hade inte problem med balansen och inte var han så tilltufsad heller, sa Fru Mås och flög därifrån. Mammaaa! ropade den lille. Flyg inte ifrån mig! Men mamma lyssnade inte. I måsvärlden är det viktigt att man är frisk och stark. Om man inte är det så...

Så var den lille måsen alldeles ensam. Ibland flög det förbi andra måsar som bråkade med honom. Det kom människor också och tittade på honom. Han pep högt så de skulle förstå att han behövde hjälp. Efter många timmar kom två kvinnor som stannade kvar och pratade om vad de skulle göra. De ville hjälpa, det förstod han, men de visste inte hur. Då kom en tredje kvinna och hon sa utan att tveka: Jag tar hand om den!

Vips satt den lille måsen i en kartong med papper, en handduk och ett par mjuka vantar i. Sedan placerades han i en maskin som brummade konstigt och som rörde på sig. Hjälp, vad händer nu! tänkte lillen. Du behöver inte vara rädd, du är så duktig, sa tanten. Du ska få följa med mig hem och få lite att äta så du blir stark igen.

Under hela resan pratade tanten med den lille och berättade att hon hette Torparkärringen och att hon bodde i skogen med en katt och en stor fågel. Hon pratade så mjukt och lugnande så han slappande av mer och mer. Det var riktigt bekvämt där i lådan!

Till slut stannade maskinen och lillen kom in i ett hus. Oj, såna hade han bara sett taken på! Torparkärringen var orolig och snabbt, snabbt fixade hon lite sockerlösning som hon gav honom. Det var sött och gott och han kvicknade till. Plötsligt kom en stor, gul varelse (faktiskt lite samma färg som lillmåsen) och tittade på honom. Den lille förstod att det inte var farligt, för torparkärringen pratade med den konstiga varelsen och sa åt den att vara snäll. Torparkärringen själv var mycket bekymrad, för hon visste inte så mycket om måsar. Snabbt tog hon reda på mer och all information upplyste om att måsungar som fallit ur boet kan återföras till en plats i närheten så kommer föräldrarna att fortsätta mata den. Nu ser du piggare ut, så nu åker vi tillbaka så du får träffa din mamma igen, sa T-kärringen till den lille rufsige måsen.

Trots att handen den lille satt i var varm och mjuk, så hoppades han att hans mamma hade kommit på bättre tankar. Han önskade att han kunde prata så torparkärringen förstod, för han ville berätta vad som hänt tidigare. Nu blev det så att han fick åka i den konstiga maskinen igen och så var han tillbaka där historien började. Herr och fru F. Mås såg sin lille son, men de låtsades inte om honom. De ville verkligen inte ha en unge som var lite skadad. Hade de inte visat det tidigare kanske?

Torparkärringen väntade länge och väl på att den lille måsens föräldrar skulle visa något intresse, men icke. Att fåglar inte rör ungar som människor hållit i är en bluff, det visste hon. Till slut bestämde T-kärringen sig för att ta med den lille måsen hem igen. Hon stod inte ut med tanken på att han skulle ligga där och dö! Alltså fick han åka i maskinen igen och han var glad över att komma in i värmen.
Tillbaka hemma ordnade torparkärringen mat. Mald fisk utblandad med vätska. Det var gott tyckte den lille måsen, men han började känna sig svag. Han fick sitta i soffan men hade svårt att stödja ordentligt på ena benet.

Plötsligt blev torparkärringen alldeles till sig. Men så duktig du är! Du har bajsat!

Lillmåsen kunde inte förstå vad som var så speciellt med det. Han förstod inte att t-kärringen tänkte att det måste vara ett gott tecken. Så efter han ätit blev han trött och torparkärringen lade försiktigt sin hand över honom. Det blev så varmt och skönt så han somnade bums!

Kvällen gick och den lille fick mat igen. Torparkärringen var mycket orolig, det hörde han på hennes röst ibland. Hon var så försiktig och strök honom över huvudet och ryggen. Sådant gos hade lillen aldrig varit med om före denna dag. Det var underbart! Torparkärringen pratade mjukt med honom när han var vaken och han tänkte att hon var väldigt snäll.

Torparkärringen flyttade t.o.m sin sovlåda till soffan för att kunna vara nära. Ja, hon lät den lille ligga på täcket och mysa. Självklart fick han inte se "Morden i Midsomer", det är inte för små barn!

Det var så varmt och gosigt under hennes hand! Just då saknade lillmåsen inte sin riktiga familj. När torparkärringen skulle sova lade hon den lille i fåtöljen bredvid i ett alldeles eget, mjukt bo.

Den lille måsen hade aldrig sovit på en så varm och mjuk plats. Plötsligt kändes smärtorna inte så mycket och lillen somnade. Ett par gånger under natten kände lillen att någon försiktigt lyfte på "täcket" och tittade till honom. Sov du lille, hörde han t-kärringen viska och han snusade vidare...

Tidigt, tidigt på morgonen vaknade den lille måsen. Han var så trött och kroppen kändes så tung. Nu fanns inget som gjorde ont och lillen kände hur han långsamt domnade bort mer och mer. Det var ingen obehaglig känsla, tvärtom. Det kändes som att allt blev alldeles varmt och mjukt runtomkring och hans lilla kropp blev plötsligt så lätt! Hjärtslagen blev långsammare och långsammare... När hjärtat slog för sista gången for en tanke full av lycka genom hans omtöcknade hjärna:

Titta mamma, jag kan flyga!

Snipp snapp snut, så var sagan slut! Ibland rår man inte på naturen, jag misstänker att måsungen var betydligt mer skadad än vad som syntes utanpå. Kanske var det lilla såret på magen ett tecken på något betydligt allvarligare. En sorgsen torparkärring tröstar sig med att den lille måsen i alla fall dog i ett varmt bo alldeles bredvid min kudde. Hade jag inte tagit hem honom igen hade han dött ute på en parkering och den tanken hade jag inte stått ut med!

Ha nu en mysig fredagskväll och kom ihåg att efter regn kommer solsken!

Puss & kram
Lisa

Hur gick det sedan...

Måhända finns det någon som undrat över Fru G. Ands öde. En viss torparkärring kunde inte släppa det hon såg. Dagen efter hade jag ett jobb åt ankdammen till och såklart var jag tvungen att kolla runt efter familjen. Jag hade rustat mig med telefonnummer till folk i ortens fågelklubb utifall att jag skulle hitta Fru And svårt skadad, eller något ännu värre. Var dessutom helt inställd på att bli andmamma om nöden skulle kräva ;-)

Jag spanade och spanade men såg varken mor eller barn. Däremot träffade jag de fyra medlemmarna i bANDidos. De låg och smidde ränker tillsammans. Förpicklade odjur! Far åt pipsvängen med er! Skrek jag inte, men jag tänkte desto mer...

Så såg jag något... En andfamilj!

Glädjen stod högt i tak, men var det rätt familj? Jag kollade lite närmare...

Och ännu lite närmare...

Javisst! Den kluvna näbben känner jag igen! Stackars Fru And är fjäderlös i nacken också...

Nåväl, vem bryr sig om det när familjen är samlad igen. Detta var en syn som verkligen värmde i hjärtat! T-kärringen gick därifrån med ett stort leende...

...och Fru G. And ropade glatt: Tack för omtanken!

Med detta glädjens budskap lämnar jag er för i kväll. Fru T. Kärring är megatrött efter en lång och innehållsrik dag. Den rapporten kommer i morgon istället. Tulpanerna jag utlovast får jag försöka göra ett collage av, annars blir alla inlägg så långa. Undrar hur man gör det? Funkar säkert i Picasa, men nu är lillhuvet så segt så det är bäst att lämna det projektet, hihi. De flesta av er är nog lediga i morgon, så jag önskar er en underbar dag! De som jobbar önskar jag en underbar kväll!

Må gott och var rädda om varandra!

Kramisar från en långledig Torparkärring







Heta känslor av olika slag

Hej hopp! Så var det dags för lite rapportering från skogen igen. Vädret de senaste dagarna har bjudit på dagstemperaturer på 2-3 grader. Ömsom sol, ömsom regnskvättar. På torsdag eftermiddag sjönk gradantalet och det blev snorhalt (surprise). Jag valde den gamla vägen, vilket var tur. På det ställe där vägarna löper parallelt såg jag en bilkö i södergående riktining. Även en lastbil som stod lite konstigt. Något hade hänt pga halkan och jag var glad att krypa fram i 40-50. Jag kom ju hem! I övrigt har det varit ganska tuffa arbetsdagar, så fredagsmyset blev det inte mycket av. Före tio gav jag upp, för då var jag så trött så ögonen gick i kors.

Denna dag började mycket bra! Ingen värme (runt nollan) men en ny bekantskap. Fåglar tycker jag ju om, men någon kännare är jag verkligen inte. Denna gynnare satt i lönnen utanför, så jag passade på att ta några bilder för identifiering.

En nötväcka! Inget speciellt för er kanske, men jag har aldrig sett någon förr. Himla kul det här med fåglar = )

Det pågick en konferens av något slag tidigare, eller så LAN:ade de. Hur som helst satt det 3-4 hackspettar på olika ställen i skogen och hackade (ha ha skitkul om ni fattar). Det lät som att de kommunicerade med varandra. Jag flaxade ut för att kolla och hittade en av de inblandade i asken. En hona av modellen stor hackspett. De är så jädrans svåra att fotografera, för de är skygga. Jag visar upp henne även om bilden är dålig, för hon var fiiin!

 

Någon grävning blev det inte, nu är marken frusen så det är bara att vänta på bättre tider. När jag pratade med min polare i norr ikväll, surade hon lite. Jag grävde rabatter förra helgen - hon skottade snö så svetten rann. Märkligt land detta!

Lördagsmys blev det i alla fall. Jag hittade en CD med Chopin som jag glömt att jag hade, så maten lagades ackompanjerat av vacker pianomusik. Torparkärringen var i en mycket harmonisk stämning, ja jag njöt av min tillvaro! Säg den lycka som varar för evigt...

Det som ändrade allt var att jag skulle byta sladd i en fönsterlampa jag hittade på loftet/vinden. Är det någon mer som märkt att ALLT i sladdväg numera är helgjutet. Inga trevliga skruvar så man lätt kan byta kontakter o.dyl. Nehej, allt sitter stadigt fast i samma "paket". Jag är ju en mycket tålmodig t-kärring, men sådant här kan få mig att fullständigt spåra ur. Att få bort den gamla utan våld gick inte!

Jag började långsamt förvandlas till ett rödögt monster. Ska det vara så himla svårt att byta en sladd!!! Uppenbarligen. Ett mindre psykbryt ledde till hårdare tag. Nu skulle sladdj*****n BORT! Fram med lämpligt verktyg...

HA HA HAA! Där fick den! Att bilden är suddig beror på att det blir så när man ser rött, he he. Nåväl, eländet var borta och så var det dags för den nya sladden. Nästa problem. Gjuten strömbrytare... Gränsen mellan strömbrytare och psykbryt är hårfin vill jag lova! För att kunna trä sladden genom lampfästet var jag tvungen att ta bort stömbrytaren. Nu fanns det en gammal, hederlig brytare (som man kan skruva isär) på en annan sladd så det var bara att byta. En duktig och nöjd skogskvinna utförde denna opertaion och upptäckte...

ATT JAG GLÖMT DRA SLADDEN GENOM LAMPHÅLLAREN! ROAAARRR! Morr!

Jag lade (jo minsann, lade inte kastade) hela skiten åt sidan och bestämde att äta middag först. Eftersom detta tydligen skulle vara en sådan där dag, så brände jag mig naturligtvis på handen när jag skulle ta ut potatisgratängen ur ugnen...

Maten smakade utmärkt och lampan har ny, fin sladd. Om ni förväntar er en stämningsfull bild så glöm det! Jag är för närvarande en aning allergisk mot fönsterlampor, så upphängningen får vänta till i mörrn.

Jag hoppas att ni haft en fin lördag och att vi alla får en underbar söndag! På återskrivande!