Plötsligt händer det!

Först måste jag skriva att det är jättekul att det tittat in några nya ansikten. Varmt välkomna tillbaka närhelst ni vill! Ni som är mina trogna läsare är självklart välkomna, tänk att några av oss har hängt ihop i flera år. Riktigt häftigt!

Alla planer på att gå ut i naturen satte vädret effektivt stopp för under helgen. Återigen dimma och snöblask på lördag eftermiddag/kväll. Jag hoppades hela söndagen att det skulle lätta men icke. Småregn hela eftermiddagen. Fågelkompisarna brydde sig inte om vädret utan de kom som vanligt. Stjärtmesarna har jag sett på avstånd tidigare men nu kom de närmare. Lite synd tyckte jag om Herr Domare, han skulle behövt en regnrock!

Flest var talgoxar och blåmesar, i övrigt var det samma gäng som vanligt men ovanligt många på samma gång!

Men så plötsligt händer det! Bland alla talgoxar lyste det gult. Knallgult! T-körringen ryckte kameran men det var otroligt svårt att fokusera pga. regnet. Dessutom var detta en väldans rörlig fågel så de flesta bilderna är bara sudd :)

Bättre än såhär blev det inte, men jag lovar att hjärtat slog fort. En helt ny pippi för mig! Tänkte först att det var en förrymd undulat men vid en närmare inspektion förkastades den hypotesen.

Jag fick en bättre bild på ryggen vilket är bra vid identifieringen. Den hade en kompis också och den behagade sitta stilla. Nu snackar vi supergullig liten fågel!

Jag konsulterade min engelska fågelbok och blev förbryllad. Den gula pippin stämde inte riktigt. På ett vis liknade den några mer välkända arter men... Jag kom slutligen fram till att det måste vara en serin alltså gulhämpling på svenska. Total lycka! Vem bryr sig väl om vädret när sådant här händer! Eller nu låter jag lite väl klämkäck. Det hade varit bra med uppehåll så bilderna blivit bättre. Förhoppningsvis stannar de kvar så jag får en ny chans! Den över-uppmärksamma Torparkärringen såg sedan en annan fågel i ett träd och trodde att det var någon ny. Det var förvisso en ny sort för mig för ett tag sedan men nu är den bekant - bergfinken.

Det blev en bra helg, synd att helgerna inte är längre. Tänk om jag missar något när jag är på jobbet! Tur att jag inte vet vad jag missar i så fall, hehe. Med detta önskar jag och mitt gäng en trevlig kväll och avslutar med ett avslöjande...

 

Jag konsulterade nämligen en riktig fågelkännare på måndagen och han var tvärsäker på att den gula fågeln var en grönsiska. Men va! Nog vet väl jag hur de ser ut och de är GRÖNA inte gula. Han överbevisade mig dock genom att leta fram en bild på en gul grönsiska. De finns men är såklart inte alldeles vanliga. Jag blev lite besviken för det hade varit häftigt med en ovanlig pippi, men å andra sidan var den ju så fin så det räcker väl med det! Sen är jag väl inte sämre än att jag kan ändra mig, jag kan egentligen inte så mycket om fåglar utan lär mig efterhand. Undrar förresten om det inte finns gulsiskor... ;-)

 

Kram

Lisa



Jippieee!!!

Jaa, ett sådant glädjetjut upphävde Torparkärringen i söndags! Förutom att det var sol (japp ni läste rätt) och 8-9 plusgrader som fick jag fint och efterlängtat besök. Två havsörnar kom majestätiskt seglande över huset. Den ena, en yngre fågel, behagade visa upp sig lite mer. Den kom inom hyfsat fotograferingsavstånd.

Varför kunde den inte komma liiite närmare? Nåväl, ringmärkningen syns och jag blir ändå aldrig riktigt nöjd ;-) Vi tar en till!

Efter detta totala glädjefnatt gick jag in och laddade över bilderna på datorn. Ut igen och då fick jag verkligen fnatt. Den äldre örnen gjorde en lägre flygning och nu fick jag en bättre bild.

Vilket lyckorus! De är verkligen fantastiska, dessa stora fåglar. Känns märkligt att ha en av världens största fåglar flaxande över tomten. Nu är dessa två inte de största som brukar komma, det finns en som garanterat har 2,5 meters vingspann! Den ser stor ut även på långt håll (alltså en hona). Det blir lite speciellt att tänka att en fullvuxen havsörn inte skulle rymmas inomhus om man satte den på tvärsan. Vi har 2,2 i takhöjd. En svindlande tanke...

Med denna eufori lämnar jag er åt ert tisdagspyssel. Vi höres!

Kram
Lisa

Skröpelfamiljen och fågelinfo

Hallå i stugorna! Kan väl börja med att berätta att bilderna i förra inlägget inte är joxade med (nåja bara lite, förbättrade skärpan) så färgerna är på riktigt. Dimman och isen framhävde verkligen vassen!

Från växter och väder till skröplighet. Parallellen är självklar eller? Nej, absolut inte men erkänn att det var en lagom knäppig inledning, hehe. Faktum är att vi varit flitiga besökare hos Landstinget. En viss Torparkärring fick elaka magsmärtor efter oktoberresan. Jag går inte gärna till läkare men dagen kom då jag hade inibövelen ont. Intresserad läkare som efter att jag stått på flytande kost några dagar skrev remiss till CT-scan (skiktröntgen för den som klarat sig ifrån sjukhusvärlden). Ni som hängt med vet ju vilket pådrag det blev när jag skulle magnetröntga huvudet, hihi. Denna gång var jag skeptisk, men det gick ju som en dans ;-) Hjääälp! Jag vill inte åka in i Stargaten!!!

Vissa T-kärringar underhåller röntgenpersonalen, det är då säkert! Sköterskan som fick uppdraget att fotografera tyckte det var kul så hon tog flera bilder. Alltid kul att kunna glädja människor! Om något inte vet vad en Stargate är så kolla in HÄR.

Resultatet visade inte på något farligt. Bra! Sen är det inte bra på riktigt men jag orkar inte ta tag i någon ny utredning just nu. Måste bli piggelin från utmattningen först och det är jag nästan. Hmm, finns det fler rymdmaskiner som är oprovade tro...

Familjens andra skröpel har också haft magsmärtor. Hans visade sig vara gallan och nu är den borta. Häck väck - gallsäck! Inga bilder från operationen. Torparkärringen fick inte vara med, konstigt va? Lika bra det, det äventyret skulle nog innebära en marksyning. Jag tror inte jag skulle klara att närvara, huuuu! Men en sättning av kanyl kan jag välan bjuda på, hehe.

Förresten, jag ska på mammografi snart. Är det läge för bildbevis från den också, ha ha haaaa!

Så över till fågelrapporteringen. Det är otroligt mycket pippisar här nu! I söndags skådade jag från soffan och fick ihop 10 olika sorter. Talgoxe, blåmes, nötväcka, talltita, koltrast, domherre, pilfink, gulsparv, bofink (minsann) och stenknäck. Så många olika sorter har jag aldrig haft här, underbart! Idag dök svartmesen upp men det som verkligen var en överraskning var gårdagens besök. En bergfink!

 

Jag har aldrig sett någon förut så det var stooort! De häckar inte söder om Dalälven men kan övervintra i södra Sverige om vintern är mild. De hänger inte här på sommaren alltså. Idag såg jag två tillsammans med ett gäng stenknäckar. Ingen vidare bild men ni får väl ta fram förstoringsglaset :)

Bergfinkarna är de två små, fast det visste ni väl redan. Och jag har glömt en besökare! Igår dök en grönfink upp också. Alltså kan jag räkna ihop 13 olika sorter på mindre än en vecka. Kanske ska nötskrikan till samlingen också så blir det 14! Den större hackspetten har jag inte sett sedan i söndags men den kommer nog. T-kärringen har det ganska bra ändå, trots en sjukling i soffan. Han klagar inte (undrar vilken rymdvarelse som tagit hans kropp i besittning, han är ju man hehe) och såren läker fint. Nu ser jag fram emot helgen och kanske får jag se strömstaren då!

Kram
Lisa
 

The new generation

Börjar med att önska en fin midsommar i efterskott! Här har det varit mer datorproblem. Veckan efter att jag fått paket från älsklingen Frank var det åskväder och routern dog... En ny vecka utan internet, nästan iaf.

Undrar om jag kan få ännu mer pynt efter denna reklamkampanj ;-) Fast egentligen är det ju ingen reklam alls...

Nåväl, Torparkärringen är tillbaka i etern och sommaren är här! varmt och gosigt coh lämpligt med regn. Detta är första gången sedan jag flyttade söderut som det inte varit sönderbränt före midsommar. Det ni!

Vilken härlig tid det är nu. Skogen sjuder av liv! Det dyker upp fågelungar från olika håll och de är så otroligt söta! En jag haft span på är Större hackspett. I ett hål i en asp har det varit ett helt galet tutande. Till slut dök den lille upp i hålet och då var jag redo med kameran. Tyvärr var det mycket svårt att fokusera för jag kunde inte gå så nära. Mamma hackspett var inte alltför nöjd över min närvaro. Hon såg alldeles slut ut, stackarn. Första gången jag sett en fågel med påsar under ögonen!

Den lille då, jaa så här ser han ut:

 

 

En liten filmsnutt på temat passar väl bra. Man måste vara helknäpp som står i ett moln av knott och tittar på fåglar, he he.

Nu har han lämnat boet men jag såg honom idag. Hade för en gångs skull inte kameran med :(

Lördagen var annars den stora fågeldagen. Först nötväckorna. Vilken fart det är på dem! En ren glädje att titta på dem när de joxar omkring i träden!

Nu är det ju så, att även om man är duktig och kan själv så är mamma viktig! Det är hon som sitter i mitten på bilden. Hon visar de små hur man gömmer frön (så ekorren har något att tjyva framöver). Det blir en film om dessa raringar också :))

Vad har vi mer... Jo, talltitan! Rufsig och liten, de har svårt att hävda sig mot de större sorterna.

Kan man känna annat än kärlek? Detta är den i särklass roligaste sommaren här i skogen! Som ni ser så är inte talltitans ungar så jättesmå. En annan goding är sädesärlan. Synnerligen trevliga fåglar! Nu har det dykt upp minivarianter också :)) Först ut är honan, som jag tog för en unge till en början. Jag kände ju inte igen den!

Förlåt så mycket frun! När jag träffade den lille var det solklart! Sicken raring!

Ser inte alltför svältfödd ut heller, he he. Nästa gäng jag väntar på är joxarna. De har byggt bo mellan takplåten och spånet på uthuset. Ett Herrans liv, jag lovar. Tyvärr missade jag när de flög ut, men man kan ju inte få allt!

De syns inte tyvärr, men de hörs desto mer som sagt. När jag stod och spanade så fick jag en smärre chock. På väggen satt den läskigaste pryl jag någonsin sett! Ekoxe. Om skalbaggar tycker jag INTE och definitivt inte när de är stora som hus, typ...

 

Nej, det där var så läskigt så jag fortsätter med småpippisarna istället. När gulsparvens ungar flög ut satt vi på första parkett. Vilken förmån att få se dem!

 

 

Konstant hungriga! Mamma G. Sparv hade fullt sjå att mata dem.

 

 

Såklart var Torparkärringen tvungen att se hur nära man kunde komma. När de är sådär små har de inte förstånd att vara rädda.

 

 

Just detta gäng föredrog att bli matade istället för att äta själv. I midsommaraftonens regnskur intogs buffén på detta vis:

 

 

En av de små var mindre rädd än de andra. Den satte sig på fågelbordet och jag gick närmare och närmare. Vilken söt liten påse!

 

 

Kärlek! Som ni förstår så är denna bild tagen vid det första tillfället, jag hoppar lite he he. Med detta avslutar jag för denna gång. Ska försöka att inte hålla på i flera veckor med inläggen i fortsättningen! Ha en fortsatt förträfflig helg!

 

Kram

Lisa



Reptiler

Som rubriken antyder så blir detta ett slingrande inlägg. Alltså bör alla som ogillar kräldjur sluta läsa efter en stund!

Kan först berätta att denna nationaldagsledighet varit fantastisk! Perfekt väder, sisådär en 24 grader i skuggan. Passar en frusen Torparkärring mycket bra. Har varvat dagarna med att fixa lite färg på kroppen och att plantera blommor. I växthuset växer det så det knakar. Vilken bra grej! Kan man få be om att vinna en större summa pengar på hästar eller nåt så jag kan köpa ett stort växthus? Fast då måste man visst spela först, he he.

Så över till andra som gillar sol och värme. För att ge er en chans att undvika vad som komma skall slänger jag in lite fåglar först. Sparvhöken har varit ganska närgången i början av sommaren och den söta flugsnapparen som funderade på om detta kunde vara en bra boplats.

Så byter vi från fjädrar till fjäll. På väg hem från affären tidigare i vår skrek jag till maken: En orm! Han fattade ingenting men vet att hans fru ser allt. Vi stannade och jag hoppade ut ur bilen. Jodå, en huggorm låg vid sidan av vägen och myste i solen. Kameran är ju alltid med så det blev bildbevis.

Min knäppa make (som inte alls gillar ormar) var tvungen att peta på den med en krycka. Det var första gången jag hört en orm väsa! Det som borde ha blivit en riktig fotosafari blev inte riktigt så. Jag hade fullt upp med att hålla koll på make, orm och kamera, he he.

En solig söndag ett par veckor senare fick vi besök på altanen av en annan raring. En skogsödla! Ödlor tillhör mina favoriter men tyvärr fick jag inte tag på den. Jag hade velat hålla i den!

Detta var verkligen dagen med tema ödlor, för när jag senare joxade runt i trädgården träffade jag ett par kopparödlor. Nu var jag snabbare och lyckades få tag på en. Maken var jätteimponerad att jag vågade hålla i den! Vaddå, det är ju en helt ofarlig ödla :))

T-kärringen tycker den är så fin! Den har så snällt ansikte. En annan typ som är jättefin träffade vi under en promenad. Ingen jag plockade upp, men det blev ett bra fototillfälle. En snok låg på vägen och solade.

Snokar är verkligen vackra! Jag tycker om de runda pupillerna, som fö är kännetecknet på dem. Det kan vara svårt att se skillnad på huggorm och snok om de ligger stilla men ögonen avslöjar dem. Och hastigheten. Snokar är otroligt snabba!

Så var det det där med kopparödlor. Vissa Torparkärringar roar sig med att leta rätt på dem och det finns gott om dem i trädgården. Som avslutning en annan polare jag stötte på (och jo det är en annan, denna såg inte likadan ut på kroppen).

Självklart släppte den snälla T-kärringen tillbaka den på samma plats. Vilken fin knorr den gjorde!

Nu blir det bara en ödla till, jag lovar. Med den tackar Herr eller Fru Kopparödla och underteckand för denna gång. Hoppas att ni blivit lite mer positivt inställda till dessa djur. Även om inte alla vill vara nära dem så är de väldigt fina...

Kram

Lisa

Värsta kicken men misslyckat...

Termometern stannade på -15 i natt. Ogilla skarpt! Idag har det dock varit underbart. Ett par plus och sol, då vaknar Torparkärringen till liv! Jag satte mig ute på altanen med en termos kaffe och tittade på pippisarna. En ren fröjd! Under den tiden jag satt där (1,5 tim) såg jag talgoxe, blåmes, svartmes, nörväcka, talltita, större hackspett, koltrast, korp, havsörn och ett gäng gäss av obestämdbar sort. Bra sortiment tycker jag!

Han är fin, Herr K! Fru K var också här men hon ville inte alls vara med på bild. Nåväl, kaffet tog slut och maken och jag åkte till köpingen för att handla. Då händer det.

Titta! Stanna bilen NU! Säger jag och kastar mig ut. Det satt nämligen en stor fågel i ett träd, på en gård... Havsörn! Den lyfte och flög med en Torparkärring springandes efter... Den satte sig i ett annat träd och jag försökte fotografera. Nu blev det riktigt jobbigt. Det blåste nämligen och om man som T-kärringen var dumsnål som köpte en telezoom utan bildstabilisering blir det inte bra. Ursäkta franskan nu men JÄVLA SKIT! Ett sådant där fototillfälle får man inte ofta och så blir bilderna dåliga pga att det inte gick att fokusera!

Även om bilderna inte blev bra så visar jag dem. Jag vill dela denna fantastiska upplevelse med er. När jag var som närmast var det ca 60 meter till trädet där denna underbara varelse satt. Så vacker! Kolla näbben! Åååhh, vad jag önskar att jag haft stativet med!

Det kallar jag megakråka!

 



Jag tror ni förstår varför jag är besviken. Fatta vilka kalasbilder (ffa när den satt i trädet) som jag kunde fått. Fåglar i flykt är aldrig lätt men hur kan man misslyckas när den sitter stilla! Ok, långt avstånd och elak vind... Nu har jag bestämt mig. Jag kommer att köpa en ny telezoom! Inom de närmaste dagarna! Ingen 500 utan jag slår till med Tamrons prisbelönta 70-300 med bl.a bildstabilisering (heter a005). Varför inte ett 500 mm som jag surrat om så länge undrar ni kanske. Jo, jag har ju redan beställt convertern så det blir ju dubbelt så bra ;-) Gissa vad jag ska leka med under påsken, he he.

När jag nu verkligen fastnat i fototräsket så ska jag förkovra mig i ämnet tänker jag. Bli bra på alla teknikaliteter, det är ju så man får de riktigt bra bilderna. Maken fattar inte hur jag kan sitta i flera timmar och vänta på rätt tillfälle. Mer muppvarning måhända, hihi. Ren och skär vila för min del. Fast vila med alla sinnen på helspänn.

Kan lägga till gulsparv och stjärtmes till dagens "skörd" innan jag slutar. Den sistnämnda i ett träd här hemma. Och oki då - en extra örn. Den jäkeln kom flygande över huset så lågt att jag såg ansiktet (huvudet heter det nog) tydligt. Kameran? Inne på köksbordet. Jag FLÖG in och hämtade den men då var megabirden för långt bort. Man får motion på köpet när man har fått pippi!

Kram
Lisa

Filmtajm!

Håll i er, ett nytt inlägg redan! Japp, Torparkärringen har lekt lite. Eller rättare; städat bland sina videoklipp. För att ni ska komma i rätt mood så börjar vi i nutiden ;-)

Otroligt ickeskoj! Det var gårdagen i komprimerad form. Burrrr... Våren känns verkligt långt borta, eller hur? T-kärringens fantasi är det dock inget fel på och jag tror att även ni, kära läsare, kan hitta på en hel del när ni ser detta klipp:

Två veckor sedan, så solen har visat sig någon enstaka gång iaf. Det är för övrigt där Tasse är begravd, så vad vore bättre än att plantera ett litet träd bredvid? Nu ser det bättre ut med snö än utan (hur tänkte jag där?). Faktum är att det är fullt av stora tuvor överallt. Denna äng har inte brukats till något på mycket länge. Vill jag göra något måste en traktor till... Jag gillar uttrycket "Rom byggdes inte på en dag", hihi.

Vi började ju med snöstorm. När jag kollar igenom  mina små videoklipp så inser jag att väder modell mindre kul uppenbarligen fascinerar mig. Jag hittade ett sommarminne som jag kryddade med mitt livs värsta åskväder. Det har ni sett långt tidigare, men det passade bra i sammanhanget :)

Så nu är frågan kära vänner, vad väljer ni? Att jag ställer den frågan beror på att vi (och definitivt jag) alltid gnäller på vädret. Vi tycker inte om regniga somrar. Inte heller snörika vintrar. Hmmm, bor vi ens i rätt del av världen? När jag nu ser dessa små filmer så måste jag erkänna att jag tycker om båda delarna - i lagom mängd. Ett par månader med snö (maxläget tack) är välan OK och regn behövs för att det ska växa (fast det behöver inte vräka ner flera dagar i veckan tack). Då blir kontentan för Torparkärringens del att hon gillar väder men gärna gnäller, he he ;-)

Väldans djupsinnigt det där. Närapå "snillen spekulerar". Jag hade tänkt slå till med lite mer på ett helt annat tema, men det lämnar jag till nästa gång. Alltid bra att ha saker på lur när man är en seg bloggare!

Kram

Lisa

Livet går vidare...

Det har varit tunga dagar... Trettonhelgen som vanligtvis är min favorithelg under julen blev inte som det var tänkt. Fasiken vad tomt det är! Ni vet hur man vänjer sig vid de små liven. Plötsligt ingen som glad i hågen kommer när man vaknar. Som tigger frukost. Som står vid ytterdörren och vill in eller ut. In förresten, Tasse hoppade alltid upp på fönsterbläcket i vardagsrumsfönstret och upplyste om att han ville komma in...

Mattes fina pojke! Nåväl, det är inte mycket att göra åt. Jag skulle vilja skriva sagan om honom för den är riktigt spännande. Inte idag dock. Vad som egentligen hände vet jag inte. Han hade några små sår på öronen och överläppen före jul. Jag tänkte allergi och bytte genast mat. De började läka ihop men efter julhelgen blev de värre. Såklart, han var väl där och pysslade hela tiden. I övrigt var han som vanligt, visade inga tecken på att må dåligt. På torsdag förra veckan ville han inte äta utan han låg mest och sov. När jag vakande på fredagmorgon dök han inte upp. Fasa! Jag rusade upp på loftet och där låg han och sov. Han mådde inte alls bra, det syntes, men jag åkte på jobbet iaf. När jag kom hem var han klart dålig. Jag ringde veterinären som uteslöt alla vanliga sjukdomar. Hon sa att det viktigaste var att få i honom mat, sedan åka till sjukhuset.

Jag lockade med allt möjligt men inte ens kräftstjärtar ville han ha. Han pratade med mig och jag hörde ju att han ville ha hjälp - att han var sjuk. Vad hemskt det är att inte veta vad man ska göra! Plötsligt nös han blod. Flera gånger... Det droppade ur näsan på honom. Då fanns det inget att fundera på. Jag ska berätta hela storyn en annan gång som sagt. Det får räcka så här...

Att vakna på Trettondagsafton var ingen höjdare. Maken gjorde allt han kunde för att få mig att må lite bättre. Han ville bjuda mig på restaurang men jag tackade nej. Orkade inte snygga till mig och ge mig ut bland folk. Jag föreslog istället att han kunde sponsra en ros, jag ska ju fortsätta med projektet vid staketet. Det tyckte han var en bra idé och jag satte ihop ett litet collage med rosor jag ville ha. Han valde Chippendale, min favorit bland dem (fast det visste inte han).

Nu ska jag leta röda sorter också, jag vill blanda. Vad gjorde jag mer för att skingra tankarna? Tittade på småpippisarna förstås! Lyckades få två riktigt bra bilder på svartmesen och såklart nötväckan.

En stund då allt var som vanligt. Sedan rullade det på och det blev söndag. Vid lunchtid hördes en riktig smäll mot fönstret i altandörren. Som vanligt någon fågel som kraschat. Jag gick för att titta efter och då låg en liten nötväcka nedanför dörren. MEN LILLA VÄN! Torparkärringen gick ut och tittade på den. den flaxade iväg några meter och satt sedan stilla och hängde med huvudet. Jag gick dit och la handen över den, strök den över nacken. Den såg verkligt dålig ut och jag var rädd att den skadat sig allvarligt...

Jag fortsatte att gosa med den och så småningom piggnade den till!

Vilken liten sötnos! Den var absolut inte rädd men klart chockad av sin krasch. Jag kollade benen och de var OK. Ni har redan gissat hur detta slutade, eller hur?

Jajamensan! Den rufsiga, blöta lilla pippisen flög upp i ett träd! Ett underbart möte som verkligen värmde mitt hjärta! Det ska bli spännande att se om den kommer ihåg mig framöver. Just nötväckorna är så orädda så jag kan stå på armslängds avstånd från fågelbordet och det kommer dit och äter. De andra fåglarna låter mig komma nära, fast inte riktigt lika nära.

Så gott folk, livet går vidare i skogen. Det är tungt men inget att göra något åt. Jag fattade en klokt, om än svårt, beslut. Det kommer garanterat in en ny katt i denna familj så småningom. Jag har haft katter i hela mitt vuxna liv och kan inte tänka mig att vara utan. Fast här i skogen händer ju det mest oväntade så vem vet vad det blir för ny familjemedlem. Kan det flytta in en påfågel så...

Kram,

Lisa