Livet går vidare...

Det har varit tunga dagar... Trettonhelgen som vanligtvis är min favorithelg under julen blev inte som det var tänkt. Fasiken vad tomt det är! Ni vet hur man vänjer sig vid de små liven. Plötsligt ingen som glad i hågen kommer när man vaknar. Som tigger frukost. Som står vid ytterdörren och vill in eller ut. In förresten, Tasse hoppade alltid upp på fönsterbläcket i vardagsrumsfönstret och upplyste om att han ville komma in...

Mattes fina pojke! Nåväl, det är inte mycket att göra åt. Jag skulle vilja skriva sagan om honom för den är riktigt spännande. Inte idag dock. Vad som egentligen hände vet jag inte. Han hade några små sår på öronen och överläppen före jul. Jag tänkte allergi och bytte genast mat. De började läka ihop men efter julhelgen blev de värre. Såklart, han var väl där och pysslade hela tiden. I övrigt var han som vanligt, visade inga tecken på att må dåligt. På torsdag förra veckan ville han inte äta utan han låg mest och sov. När jag vakande på fredagmorgon dök han inte upp. Fasa! Jag rusade upp på loftet och där låg han och sov. Han mådde inte alls bra, det syntes, men jag åkte på jobbet iaf. När jag kom hem var han klart dålig. Jag ringde veterinären som uteslöt alla vanliga sjukdomar. Hon sa att det viktigaste var att få i honom mat, sedan åka till sjukhuset.

Jag lockade med allt möjligt men inte ens kräftstjärtar ville han ha. Han pratade med mig och jag hörde ju att han ville ha hjälp - att han var sjuk. Vad hemskt det är att inte veta vad man ska göra! Plötsligt nös han blod. Flera gånger... Det droppade ur näsan på honom. Då fanns det inget att fundera på. Jag ska berätta hela storyn en annan gång som sagt. Det får räcka så här...

Att vakna på Trettondagsafton var ingen höjdare. Maken gjorde allt han kunde för att få mig att må lite bättre. Han ville bjuda mig på restaurang men jag tackade nej. Orkade inte snygga till mig och ge mig ut bland folk. Jag föreslog istället att han kunde sponsra en ros, jag ska ju fortsätta med projektet vid staketet. Det tyckte han var en bra idé och jag satte ihop ett litet collage med rosor jag ville ha. Han valde Chippendale, min favorit bland dem (fast det visste inte han).

Nu ska jag leta röda sorter också, jag vill blanda. Vad gjorde jag mer för att skingra tankarna? Tittade på småpippisarna förstås! Lyckades få två riktigt bra bilder på svartmesen och såklart nötväckan.

En stund då allt var som vanligt. Sedan rullade det på och det blev söndag. Vid lunchtid hördes en riktig smäll mot fönstret i altandörren. Som vanligt någon fågel som kraschat. Jag gick för att titta efter och då låg en liten nötväcka nedanför dörren. MEN LILLA VÄN! Torparkärringen gick ut och tittade på den. den flaxade iväg några meter och satt sedan stilla och hängde med huvudet. Jag gick dit och la handen över den, strök den över nacken. Den såg verkligt dålig ut och jag var rädd att den skadat sig allvarligt...

Jag fortsatte att gosa med den och så småningom piggnade den till!

Vilken liten sötnos! Den var absolut inte rädd men klart chockad av sin krasch. Jag kollade benen och de var OK. Ni har redan gissat hur detta slutade, eller hur?

Jajamensan! Den rufsiga, blöta lilla pippisen flög upp i ett träd! Ett underbart möte som verkligen värmde mitt hjärta! Det ska bli spännande att se om den kommer ihåg mig framöver. Just nötväckorna är så orädda så jag kan stå på armslängds avstånd från fågelbordet och det kommer dit och äter. De andra fåglarna låter mig komma nära, fast inte riktigt lika nära.

Så gott folk, livet går vidare i skogen. Det är tungt men inget att göra något åt. Jag fattade en klokt, om än svårt, beslut. Det kommer garanterat in en ny katt i denna familj så småningom. Jag har haft katter i hela mitt vuxna liv och kan inte tänka mig att vara utan. Fast här i skogen händer ju det mest oväntade så vem vet vad det blir för ny familjemedlem. Kan det flytta in en påfågel så...

Kram,

Lisa