söndag 26 januari 2014

Mer från Kew...

Jag lämnade er med ett färgglatt träd. Det fanns nämligen en anledning till att jag valde att besöka Kew före jul nämligen att gå the illuminated trail. Det är vad det låter; en upplyst stig. Man hade arbetat med olika ljuseffekter på träden och så en del överraskningar. Här kommer en liten filmsnutt på något som roade mig mycket. Det fann en ramp med knappar att trycka på och varje knapp hade ett ljud kopplat till belysningen av träden. Jag hade en otrolig lust att prova själv, men det kanske inte är så slugt att Torparkärringen skuffar undan barnen som höll på. Jag hade älskat att försöka skapa något mer musikaliskt ;-)

 

Så skitkul! Undrar om det går att göra hemma, hehe. Jag var korkad nog att inte ta med stativet denna kväll, så det var svårt att få bra bilder. Här kommer ett par i alla fall, så pass att ni får grepp om upplevelsen.



Väldigt läckert med ljuset på marken! Hela slinga var en upplevelse i ljus och ljud och en fin avslutning på dygnet som börjat så pestigt. Hittade ett Youtube-klipp för den som vill ha mer (och bättre bild). Nice va?

Finalen av denna promenad tog mig fullkomligt i besittning. Ljusspelet på palmhuset. Kombon ljus och musik förhäxade mig och jag stod och tittade på det under fyra repetitioner.



Magi, gott folk, magi... Istället för att jag ska jobba ihop en film av detta så hittade jag en. Tyvärr är ljudet inte optimalt, bl.a det tunga basljudet vid de stora färgskiftningarna är borta. Det var otroligt mäktigt att stå där, det lovar jag!


Jag skulle kunna rapportera hur mycket som helst, men måste begränsa mig. Eftersom vi är vid palmhuset slänger jag in ett par bilder från insidan. Räcket till spiraltrappan gillade jag skarpt!


Att gå upp var OK men jag som är höjdrädd hade lite problem ner. Det gällde att hålla fokus rakt fram. Detta stora glashus (111 meter långt och 20 meter högt) har vackra byggnadsdetaljer. Det finns alltså mer än växter att titta på!


 
Mycket att titta på, det lovar jag! Som ni vet så blev det första besöket inte så långvarigt pga. tröttheten, men lite mer hann jag med. The princess of Wales conservatory fick kungligt besök av Lisa in the Woods. Av de tio olika tempererade zonerna såg jag bara en del. Jag gick fel och hamnade vid en utgång. The Torparkärring orkade inte gå tillbaka... Vad som fascinerar mig är att England känns så nära Sverige men inte finns det några palmer som vajar för vinden i denna skog inte...
 
 
Inte har vi några parakiter som flyger omkring heller...
 
 
Eller ett sådant här vackert träd...
 
 
Suck... Fast det är väl det som är poängen med att åka till Kew :) Dag 2 gick jag runt halva dagen och njöt. Det var inte många besökare och när jag kom fram till detta ställe funderade jag länge på om jag skulle eller inte skulle...
 
 
Jag bestämde att stanna på backen. Det är nog en fantastisk utsikt däruppifrån, men höjdrädda T-kärringar ska inte vara ensamma på 18 meters höjd. Vore ju pinsamt att få ett mindre psykbryt däruppe! Ropa på hjälp kanske? Skulle inte tro det! Fast då hade det säkert dykt upp folk, hehe. Nästa gång kanske, förutsatt att jag inte är ensam.
 
För det blir ett återbesök! Jag vill gärna se när rosor och annat blommar t.ex.
 
 
Och ingen vid sina sinnens fulla bruk kan väl låta bli att packa ner några såna här i väskan (jag köpte bara en)!
 

Det är lätt att drabbas av ett våldsamt habegär! Jag har önskat mig en Kew-kruka i flera år (ville ha den från Kew dessutom, de finns här hemma). Jag ska väga min kruka så jag vet hur många man kan ta hem ;-)
 
Fanns det då verkligen inte något där som vi har här hemma? Jodå! De här gynnarna finns i min skog också!
 
 
Att jag är helt såld på Kew gardens har väl ingen missat. Kanske är det alla vackra träd som gör det? Helst skulle jag vilja åka dit en gång i månaden för att få se alla växter när de är som finast, men då behövs en V75-vinst av det större slaget. Jag har många bilder att visa men ni får inte se allt, hehe. Åk dit vetja! Annars får man en del glimtar av parken i serien Växternas hemliga liv. Ligger på URplay för den intresserade. Med detta tackar jag för denna gång och önskar en fortsatt fin kväll!
 
Kram
Lisa






2 kommentarer:

  1. oj oj oj - jag är imponerad! trodde tills nu att våran Bergianska och Anderssons växthus var det enda i världen Tack
    margareta

    SvaraRadera
  2. himla kul att se bilder från din resa. det finns mycket att se, det går nog åt en vecka rentav, för en stark och frisk person. haha… jag behöver nog ett år. men nog tycker jag att dom engelska ekorrarna är gråare i färgen än våra. fast absolut lika söta.
    aino

    SvaraRadera