fredag 4 januari 2013

Tasse finns inte mer...

Jag orkar inte riktigt ta tag i detta inlägg ordentligt, men det känns rätt att dela med er. Min fina Tasselus har lämnat oss och rest till sin bror och mina andra katter. Tasse blev sjuk och det blev akut. Jag fattade ett snabbt och fasansfullt beslut - orkar inte se någon lida. Jag ska berätta mer en annan dag, men just nu är det tungt...

Och här skulle jag lägga in en bild, men nu funkar inte det heller. What a load of crap!

På återhörande,
Lisa





10 kommentarer:

  1. Åh nej, så tråkigt att höra att Tasse inte finns längre! Jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det. Det blir så fruktansvärt tomt efter ett älskat husdjur som man har levt tillsammans med i många år. Vår förra katt levde tillsammans med oss tills han blev nästan 17 år. Det är otroligt vad man fäster sig vid de små fyrfota vännerna som finns där varje dag, vare sig man är glad eller ledsen.

    Kramar
    Elisabet

    SvaraRadera
  2. Oh nej. Så ledsamt. Sådan saknad. Att mista ett älskat husdjur är verkligen tungt. Många kramar till dig från mig.

    SvaraRadera
  3. Så otroligt jobbigt att fatta ett sånt beslut.
    Tänker på dig... kram

    SvaraRadera
  4. Ibland blir allt så hemskt. T ex då man måste ta svåra beslut!

    margareta

    SvaraRadera
  5. Naw. Det var ett mycket bra beslut av dig i alla fall. De stackars, älskade djuren ska ju inte lida. Sympati och kram!

    SvaraRadera
  6. Skickar dej en massa styrkekramar, vet hur hemskt det är och att det inte är ett lätt beslut men ett riktigt beslut. Många kramar Suss

    SvaraRadera
  7. så hemskt! jag känner med dig. vet precis hur du mår och har det nu. min sorg är ju fortfarande enorm efter min lille älskling. jag lider med dig! tänker på dig.
    ta hand om dig själv nu och ta det lugnt med bloggandet, vi finns kvar. jag har inga trösteord. på något vis ska man bara överleva, tills man kan börja leva igen.
    aino

    SvaraRadera
  8. förstår precis att det inte funkar att gå t ex på restaurang. min man försökte också distrahera mig med allt möjligt, trots att han också sörjer. men till slut måste jag ju ut, ffa hälsa på min far. så jag bestämde mig för att det inte spelar nån roll om jag gråter offentligt. fast jag försöker att hålla mig när jag besöker far. men jag jobbar ju inte och för en gångs skull är jag bekväm med det, jag kan gråta överallt. och dessutom har min sjukdom gjort att jag inte minns och känner igen gamla arbetskamrater och andra.
    så det är ju fruktansvärt jobbigt för dig att jobba och sörja samtidigt. min man tog en veckas semester, dels för min skull och för sin egen sorg. man får överleva på nåt sätt. jag tänker på dig och din man. och tasse är i himlen nu med andra snälla katter och min vovve och hans kamrater. tasse har det bra.
    aino

    SvaraRadera
  9. .. sänder stora kramar till dig...

    SvaraRadera
  10. Verkligen tråkigt och sorgligt.
    Låt sorgen få ta sin tid...snart ljusnar det igen.
    Bamsekram från Ann.

    SvaraRadera