Visningen av torpet var en grå Novemberdag, innan snön kommit. Jag attraherades främst av den stora tomten, där även en del av en äng ingick.Självklart gillade jag även läget och själva huset med sina kakelugnar. Maken var inte lika entusiastisk till att flytta ut i skogen så där krävdes en del övertalning. Med löfte om att vi kunde bo där på prov ett år, kastade vi oss in i det hela.
Affären påbörjades strax innan jul och vi skulle avsluta det hela i februari. Jag tillbringade julhelgen med att planera och fantisera. Då vi tidigare haft hus och trädgård var jag nu överlycklig! Livet i staden passade mig inte särskilt väl, även om det var praktiskt och bekvämt att bo i lägenhet, men ack så kvävande för någon som älskar blommor. Nu gjorde jag förvisso mitt bästa för att få asfalten att blomma. Satte på gården ut pelargoner, sommarplantor och sådde t.o.m lite sallad och rädisor i lådor...
Nu kom jag på sidospår igen. Förlåt! Jo, jag satt under julen och ritade skisser på rabatter samt läste frökataloger och kollade gamla nummer av Allt om Trädgård. Det var helt klart att jag skulle ha en stor rabatt mellan torpet och uthuset. Maken deltog också i detta arbete, han är bättre än jag på design. Blommorna är min domän. Så småningom hade jag producerat en skiss där färg, form och planthöjder var väl genomtänkta. Så en kall februaridag fick vi då äntligen nyckeln och åkte ut i skogen.
Snön smälte efterhand undan och det blev vår. Det är här min något reviderade version av skapelseberättelsen kommer in. Jag hade totalt glömt bort att tomten bestod av sten! Inte bara av stenbumlingar utan även av en stenhäll! Plötsligt var utgångsläget ett annat och allt planeringsarbete jag gjort helt bortkastat. det var bara att slänga skisserna i kakelugnen.
För någon som inte intresserar sig för trädgårdsarbete kan detta tyckas som en trivialitet, men för mig var det KATASTROF! Jag gick in i någon sorts mental dvala där vårt framtida liv i skogen plötsligt hade mist sin lockelse. Inga vita malvor, rosa penstemon, mörkröda rosenskäror... Det skulle ju bli så fint!
Efter en period av tröstlöshet och många varv bland stenarna sansade jag mig. Egentligen gillar jag sten. Jag har alltid släpat omkring bumlingar, eller tvingat maken att gräva upp de riktigt stora åt mig, för att placera ut dem någonstans. Här hade jag plötsligt gott om stora stenar att roa mig med. En ny fas av livet i skogen tog sakta sin början.
Nu närmar sig vår första jul här i skogen och denna gång vet jag vilket utgångsläge jag har. Om någon undrar hur prövotiden slagit ut så kan jag meddela att vi trivs jättebra båda två. Det är således ingen flytt inplanerad!
Jag ber om ursäkt om någon tycker illa vara att jag skriver om början av skapelseberättelsen!
