Katter & vatten

Det sägs att katter skyr vatten. Är inte så säker på det. Åtminstone inte när det gäller Tasses större släktingar... Vi beskådade detta på Kolmården 2009. Detta är de vackraste katterna jag vet! F´låt Tasse, jag menar inte så...

Någon mer nöjd tiger en denna har välan sällan skådats! Det var dessutom helt klart hans boll!



Monstermånen

Månen har inte varit så här nära jorden på 18 år. Den har kallats "monstermånen". Gissa vem som väntat på detta ögonblick? Jag har varit ute hela dagen och lekt med kameran, men det mesta har kastats bort. Den gigant som svävade i skyn var på alldeles för långt avstånd för att det skulle gå att fota. En fågel alltså. Nåväl, det var ju MÅNEN jag väntade på...

Efter en god middag gjorde jag mig redo att åka. Tittade ut genom fönstret och såg...

MÅNEN!

Den var stor och gulorange! Hjäälp!!! Jag var för sent ute!!! Fick på mig ytterkläder och skor i en hastighet som skulle göra vilken brandman som helst imponerad. Kastade mig in i bilen och körde som en galning genom skogen. Torparkärringen satte personligt hastighetsrekord på denna smala, krokiga väg. Ett rallyämne månne? Hoppades under denna vansinnesfärd att det inte skulle hoppa fram något rådjur, det var ju skymningstimmen. Klarade både mitt och eventuella rådjurs livhanke, parkerade och sprang (jodå, jag sprang) ut på en äng. Tyvärr hade jag ju missat själva föreställningen. Månen liknade nu mest en ordinär, galaktisk boll. Ska man roa sig med skymningsbilder behövs dessutom ett stativ. Det finns väl  anledningar till att vissa torparkärringar inte är tävlingsskyttar. Stämningsfullt är det likaväl.
 

Jag tog alltså massor av bilder, men bara en blev egentligen godkänd. Däremot är jag nog den enda som faktiskt lyckats fota tre månar på samma gång. Undrar hur det gick till?

Intressant värld det där, den digitala alltså. Det blev än mer suspekt när jag kom hem och kollade igenom bilderna. I mörkret hade jag kommit åt någon funktion som verkligen förändrar ens synsätt vad gäller månen. Den lever ett hemligt liv som vi inte kan se med blotta ögat och som dessutom förklarar varför det är så svårt att få skarpa bilder i mörkret!

Halvt stelfrusen åkte jag hem igen. Mycket besviken på mig själv. Hur kunde jag bli försenad en sådan här gång...  Lite mer spännande blev det i alla fall på hemvägen.  Jag var plötsligt ett par meter ifrån rådjurssadel till söndagsmiddag! Det är tur att torparkärringen har mycket snabb reaktionsförmåga. För rådjuret alltså. Synd på middagen...

Som sagt, utflykten resulterade i alla fall i en vettig bild. Jag hoppas på klart väder i morgon igen, för då åker jag ut i tid i jakten på MÅNEN!

In under skinnet

Ju mer jag leker med bilder, desto roligare tycker jag att det är. Därför har jag bestämt att lägga till ytterligare en etikett (undrar hur många de blir till slut) nämligen "Bilder". Här kommer jag att lägga upp sådant jag tycker är fint och dra ner på pratandet. En stillsam etikett.  Kanske inte så stillsam ändå, det beror på motiven.

Här på premiären, har jag valt den suspekta runbriken "In under skinnet". Jag har nämligen dykt djupt in i amaryllisarnas hemligheter. Törs man skriva att det är något erotiskt över dem? Det ser ut som konstverk när man kommer riktigt nära! Ni har sett dem förr, i sin fulla prakt. Jag undrar om de inte är vackrare så här...

Nu blev det ju en massa text i alla fall! Nåja, nästa gång så...

Snö, knoppar och överlevare

Ja så fick de rätt på väderleksrapporten; det kom några cm snö. Nu är det plusgrader, så det blir ingen katastrof. Halt var det hur som helst, så skogsLisa var lite på tvärsan när hon körde genom skogen. Snö eller inte, det finns saker att glädja sig åt. Vad tror ni skådade mitt norra öga härom veckan? Jo, min amaryllis som hade fel namnetikett behagar komma med sin tredje knopp.

Denna säsongs amaryllisar har verkligen skänkt långvarig och ibland oväntad fröjd. Minerva blommar fortfarande med sin tredje stängel...

I mina små burkar gror det också, med skiftande resultat. Dahliorna ser fina ut, men jag undrar vad jag ska göra när det blir dags att skola om dem. Dahlior växer mycket och tar väldans stor plats. Kanske kan jag ställa några krukor någonstans på jobbet...

Nicotianan ser bra ut (bilden överst) men att det ska bli något av flikhortensian känns tveksamt. Något så smått har jag aldrig sett! Kan det verkligen bli buskar av detta?

De är ju mindre än Vermiculiten! Ja, ja, den som lever får se. Glad blir jag iaf om det fungerar.

Något jag provade så i fjol var Canna. Det blev bara en som klarade sig och den hade problem med att blomma. Jag skötte den väl fel förstås. Den fick i alla fall komma in i höstas och glömdes efterhand bort (fy mig! Ful och dum torparkärring!). Efter jul bestämde jag att nu skulle den åka till de sälla jaktmarkerna för Cannor och jag bar ut krukan för att tömma den. Precis när jag skulle vända krukan upp och ner så såg jag...

Liv! Det fanns några små, små gröna pluttar bland det döda och torra. Eftersom jag nu har ett stort och varmt hjärta, så fick min kompis komma in igen. Jag skärpte till mig och gav den massor av TLC (tender, love, care) och se vad som hände:

Nu flera veckor senare ståtar den med ett stort och vackert blad och resten är på gång. Så kan det bli och vilken tur att jag hejdade mig. det är ju onödigt att kasta sådant som lever! Nu får den all uppmärksamhet och om jag sköter mig (och den) så kanske den blommar i år...

Överraskningar och "leksaker"

Jag har fått min nya kamera nu, med ett extra objektiv. Såklart var jag tvungen att åka ut och prova mina nya "leksaker". Träd är alltid tacksamma att fota och just denna ek kom jag på att jag ska följa under ett år. Kan bli riktigt kul.

Jag stannade bilen för att ta en bild på ett dött träd som jag tyckte såg intressant ut. Då prassladde en hare fram på några meters avstånd. Tror ni jag hann ta någon bild? Självklart inte. Jag var absolut inte beredd på någon hare, dessutom syntes den väldigt dåligt bland alla gamla löv. Nåja, trädet behagade i alla fall ligga still..

Efter detta drogs blicken mot skyn (som vanligt) och minsann, skådade jag inte en glada! Nu blev det fart på torparkärringen och hennes nya objektiv. Tyvärr var fågeln för långt borta för att det skulle bli någon häftig bild, men en glada är en glada.

Se´n händer det grejer och som så ofta i djurvärlden går det mycket fort. Det kommer en stor rovfågel med en ilsken glada efter sig.  Detta tilldrar sig på ganska nära håll, vilket försvårar jobbet med att få pippin i fokus. Jag zoomar och letar i förtvivlan, var är fågeln??? Blir tämligen desperat, detta är ju i bästa National Geographicstil!  KAMERAJÄVEL!


Lugn och fin... Nu är det absolut inget fel på varken kamera eller objektiv. Det är fotografen som inte hunnit lära sig hur saker och ting fungerar innan hon börjar leka naturfotograf. Hur som helst så fick jag en bild som när jag kom hem och laddade upp, visade sig vara en stor (bokstavligt talat) överraskning. Under de hysteriska sekunder som jag försökte få ordning på zoomen såg jag inte riktigt vad det var som passerade, men kolla in det här!

Minsann, är det inte en örn? Tänk om jag istället för att försöka få en bra bild hade filmat. Eller använt originalobjektivet... Det hade blivit mycket bättre och vilken action! Arg glada jagar örn!


Efter detta misslyckande som naturfotograf, åkte jag till en ruin som definitivt inte flyger ur bild. Nu kunde jag i lugn och ro leka med kameran.

Det fanns pippisar även där visade det sig. Gäss denna gång och jag fick för mig att försöka ta en bild på dem i flykt. Inte heller det var någon lek. Fattar någon varför jag ens försöker ta bilder på fåglar i flykt? Med en ny kamera och ett zoomobjektiv som jag aldrig använt förut...

Det blev hur som helst en riktigt trevlig utflykt, lärorik också. Jag tänker definitivt inte ge upp när det handlar om att fånga fåglar på bild. Rovfågeltemat lockar mig och jag vet ju var det är stor chans att få se dem.

Som ni ser go´vänner, så är våren verkligen på gång. Snart är snön borta. De har tyvärr pratat om snö i morgon så vi får väl se om det blir isbjörnar och yetis vid nästa fotoutflykt...

Musbarn!

Har jag fortfarande inte sett röken av. Erkänn dock att ni hoppade till lite extra när ni läste den rubriken! Vissa hann tänka Vad var det jag sa! medan andra tänkte Guud, så gulligt!  Det är på detta sätt man skaffar läsare, genom att använda en slagkraftig rubrik =)

Nej, det är nog som jag trott hela tiden, att det är två små damer som slagit sig ihop. Vi träffas regelbundet och allt är som vanligt. De har vårstädat lite har jag hört men för övrigt är det ganska lugnt under skåpet. Måhända har det fina vårvädret fått damerna att gå ut på promenad? Kanske de går ut för att kurtisera? Föredrar nog tanken på gaymöss ändå...


Att vakna på morgonen är inte längre lika svårt, då småfåglarna drar igång sina melodier så fort det ljusnar. Även en morgontrött torparkärring orkar slå upp ögonen när väckaren ringer. Idag hittade jag dessutom ännu ett vårtecken i trädgården. Detta är en underbar tid som bjuder på nya överraskningar varje dag.

Den stora, feta spindel som kom klampande över vardagsrumsgolvet, var ett inte lika uppskattat besök. Torparkärringen försökte ta en bild men var ganska skärrad vid fotograferingen, så eländet blev lite suddig. Att zooma in den gjorde i alla fall att den ser gigantisk ut. Jag väljer att inte visa den här, då det kan finnas fobiker där ute och jag har ju inte varnat på förhand. Hur som helst, om vädret slår om och det börjar regna, så vet ni vems fel det är...

Att hoppa över närgångna bilder på insekter känns som ett klokt beslut. Jag tackar för mig så här istället:

Lisas hörna

Jag har mixtrat en del här, som ni ser. Det är svårt att hålla småfingrarna i styr när man väl börjar trycka på knapparna. Tyckte först att det bruna var helt fel, men ju mer jag mixtrade, desto mer tyckte jag om det. Har även lekt lite med Paint och Picasa, så nu kommer en liten mussekvens också. Om jag får till runbrikbilden också, så blir det nog bra...

Så över till ämnet. Nu har jag gjort det. Min alldeles egna hörna uppe på vinden/loftet. Denna våning har fungerat som förråd sedan vi flyttade hit. Någonstans måste man förvara prylar och det är ju inte så stort här. Genom att det är snedtak nästan ända till golvet är det svårmöblerat, men vi ska specialbygga förvaringsplatser framöver...

Hur som helst, en kväll i somras skulle maken se fotbolls-VM, något jag mer än gärna klarar mig utan. Det mesta i sportväg ligger på intresssenivå minus för min del. Nåväl, jag flydde upp på vinden medelst en spännande talbok och en stickning. Där jag då sitter och ser mig omkring kommer en känsla smygande. Känslan av att här skulle jag kunna göra en egen hörna. En fåtölj, ett litet bord...  Någon förvaringsplats för mina garner och tyger, färger och pysselprylar... Förstås skulle jag också kunna utnyttja en del av platsen till mina plantor!

De första att flytta in var lammöronen och pelargonerna. Fönstret är pyttelitet, men i nuläget får de plats. Sedan var det dags för mig att bygga bo. Hade hittat en lampa i en secondhandbutik som passar utmärkt om man ska sitta och pyssla. Den fåtölj jag köpt för detta ändamål, gick dock inte in genom dörröppningen till trappen. Det är en mycket smal dörr. När torpet byggdes var det inte tänkt att vinden skulle användas som bostad, det är på senare år som den varmbonats. Vände och vred så svetten lackade men det gick inte ändå. Plockade bort dörren, men icke! Nu steg adrenalinet i torparkärringen och tankarna blev allt mer elakartade. Funderade på att riva bort dörrkarmen, men hejdade mig. För att inte nå skadligt höga nivåer av ilska, tog jag helt enkelt en annan fåtölj.

Vips så hade jag en egen hörna! Här kan jag sitta och fantisera med fötterna på min njutplätt. Japp, kudden som ligger på fotpallen är en sådan. Den är en mycket omtyckt gåva från en vän. Mycket återstår dock att göra i Lisas hörna, men...

Nu är jag inte såå egotrippad att jag och enbart jag har tillträde till detta krypin. Jag ska bjuda in maken på inflyttningsfest när han kommer hem, men vad ska han sitta på... Ja, ja, det reder sig nog. Det skulle kanske vara fint med ett gäng stora kuddar på golvet bredvid ljuslyktan? Joo, tänk vad mysigt med kuddar klädda i hemvävda tyger! Misstänker att det finns fler som kommer att uppskatta detta ställe. Någon som är liten (nåja) och gul (det stämmer). Hmm, får nog fundera på det där lite. Tasse är ju inte någon hårlös Sfinx direkt...

Avslutar med något som verkligen sätter fart på livsglädjen. När svanarna dyker upp i diken och på vattenfyllda åkrar, då är det VÅR! Med detta önskar jag er en fortsatt trevlig kväll!