Låt stafettpinnen gå

Nae, torparkärringen har INTE börjat med någon springande sport. Det finns gränser för vad man utsätter sig för ;-) Det jag syftar på är något helt annat som har med mänsklig vänlighet att göra. Först går vi tillbaka i tiden lite...

När vi var på trädgårdsmässan i våras blev vi glatt överraskade över hur vänliga okända människor kan vara. Vi parkerade bilen och skulle gå och lösa parkeringsbiljett. Då kom en äldre man fram och frågade om vi ville ha deras biljett. De hade löst för hela dagen, men skulle åka redan. Vi tackade ödmjukast och blev på riktigt gott humör. När vi skulle åka (vi stannade inte så väldans länge vi heller) lämnade vi över biljetten till ett annat par som precis anlänt. En härlig stafettpinne, håller ni inte med?

Nu blev det mycket text, så jag slänger in dagens Alchymist. Har ni förresten tänkt på att jag stavar olika varje gång, hihi.

Vilken skönhet! Undrar hur regnkänsliga de är? Det ska tydligen ösa på rätt bra i morgon och jag vill inte att de ska bli förstörda. Måste jag sätta upp något litet tak, månntro...

Tillbaka till ämnet. Klockan 14.00 idag tog jag SEMESTER!!!! Tjohooo! : ))))
Först åkte jag till Staden för att handla lite. När jag klev ur bilen för att betala parkeringen ropade en kvinna på mig. Hon hade löst biljett för flera timmar, hade inga småpengar och hon undrade om jag ville överta biljetten. Tackar, tackar! En jätteglad torparkärring gjorde några små ärenden och gick så tillbaka till parkeringen. En ung kvinna skulle precis köpa parkeringsbiljett och gissa vad jag gjorde? Hon blev glatt överraskad och så var stafettpinnen överlämnad igen. Undrar om någon fler hann parkera på den...

Visst är det härligt med oväntade möten av detta slag! Så mycket glädje som sprids på ett så enkelt sätt. Igår såg jag dock någon som inte sprider glädje omkring sig. Tvärtom. Han skulle behöva många gratisbiljetter!

Just det, Storpotäten! Surare gubbe får man leta efter! Hur halkade t-kärringen in på detta spår då? Jo, jag gjorde en filmbeställning i veckan och kunde då inte låta bli Vilse i pannkakan. Jag tillhör den ringa skara som ÄLSKADE allt som Staffan Westerberg gjorde. Hans tidigaste program, den med teatern om ni minns, fick fart på min kreativitet. Jag gjorde figurer av piprensare och knappar, pyssalde med stenar och Gud vet vad. De som är något yngre hävdar att han skrämde slag på dem med sitt pannkaksprogram. När jag nu såg ett par avsnitt blev jag dessutom så förtjust i Herr W. Så himla söt han var då! En riktig liten buspojke!

Lite Plupp-varning på frisyren. Faktum är att vissa torparkärringar börjar se ut som Plupp nu, det är bara blåfärgen som saknas, he he.

Nej gott folk, nu blir det inget mer idag. Gissa vem som kommer hem om någon timme? Just det, maken har också semester! Det ska bli så kul, vi har ju inte träffats på två månader. Om någon vänlig människa kunde ge honom ett jobb här nere så skulle allt bli så mycket bättre, men man kan inte få allt här i livet. Undrar vad han tycker om min nya Plupp-look...

Kramar från en semesterlycklig torparkärring

vid namn Lisa