Ett pausinlägg

Tyvärr får ni vänta lite till på del 2 av Sagan om den lille måsens bror. Jag har pysslat med annat i helgen och just nu är jag himla trött. Men jag bara MÅSTE berätta om vad som hände när jag kom hem från jobbet...

Solen sken och det var helmysigt ute. Jag gick en liten runda i trädgården och tittade till plantorna. Min synnerligen goda perception gjorde att jag lyssnade lite extra. Helt klart en fågelunge och jag gick mot ljudet. I ute rummet satt en liten, liten pippi! Så makalöst gullig! Jag vågade inte gå så nära först...

Nu var det en ganska lugn liten pippi, så jag fick komma riktigt nära. Det var en liten gulsparvsunge. Jag pratade (såklart) med den hela tiden och när de är så små är de inte rädda för torparkärringar ;-)

Jag tog den i handen och skulle bära ut den, men jag höll för löst så den flög till andra sidan. Jag gick dit och styrde ut den genom öppningen. Glatt flög den mot fríheten och SMACK! så satt den i gapet på Tasse! Nu blev det fart på T-kärringen, det vill jag lova!

TASSE!!!! SLÄPP FÅGELN NU! Vrålade jag och satte av efter honom. LÅT BLI DEN! STANNA! Nu är Tasse inte rädd för mig, så han stannade en bit bort. Han tänkte inte släppa taget om sitt byte, men jag tog ett stadigt grepp om nackskinnet på honom och sa till honom att släppa NU! Duktig och fin som han är så gjorde han det. Och nej, jag gjorde absolut inte illa Tasse. det skulle aldrig falla mig in. Jag tog upp den lille pippin och den var helt oskadd.

Så liten! Jag har alltså små händer, bara så ni vet. Jag lät den sitta kvar och hämta andan lite och så fick jag ju njuta av synen!

Kärlek... Nåväl, detta var inget kramdjur och den kunde ju dessutom flyga. Alltså styrde jag stegen mot ett träd. Jag höll ut handen och väntade...

Och så flög den iväg! Vilken glädje! Tala om hjärtevärmande upplevelse. Det är egentligen inte klokt vad mycket märkligt som händer runt mig nu. Jag måste vara inne i ett flow av något slag. Jag har alltid varit en sådan som är lyhörd för djurens läten och nu när jag bor i skogen lär jag mig att känna igen olika ljud. Vi har aldrig haft så mycket fåglar förut som detta år. Såklart beror det på att jag började mata dem!

Denna gång alltså en berättelse med ett riktigt lyckligt slut. Kanske är det så att måshistorien slutar lyckligt också, ni får vänta och se...

Lev & må,

Lisa

Sagan om den lille måsens bror del 1

Det blev tomt uppe i takvåningen när den lille måsen försvann. Syskonen hade sett att han var nere på marken och att föräldrarna inte brydde sig om honom. De hade också sett hur föräldrarna hackade på honom och det kunde de inte förstå. De visste inte att det går till så i djurvärlden. Att ungar stöts bort av sina föräldrar, eller lämnas åt sitt öde, om de är sjuka eller skadade...

Den lille måsens bror vågade inte gå så nära takkanten, han hade ju sett vad som kunde hända. Nej, han höll sig därifrån men visste inte att det fanns en annan fara där uppe. Plötsligt gav golvet i boet vika och den lille störtade ner i ett svart hål!

Ooooiiiii, vad fort det gick! Han flög genom röret! Så tog det stopp och den lille slog i botten på röret. Mamma, hjäääälp! ropade han. Han kunde höra sina föräldrar ropa på honom utanför, men han såg ju inget. Det var becksvart i hålet!

Några timmar senare kom torparkärringen gående. Hon tyckte att hon hörde ett välbekant ljud. Det lät som den lille måsen hon mötte några dagar tidigare. Hon lyssnade och blicken drogs mot ett stuprör. Det kunde väl inte vara så?

Torparkärringen gick snabbt över gatan och lyssnade...

Minsann! Det var en liten måsunge! Lilla vän! ropade torparkärringen. Jag ska hjälpa dig!

Hon försökte dra isär röret, men det satt fast. Så kom hon på att ringa vaktmästaren som kom och tog bort en del av röret så det gick att titta ner. Det var alldeles svart men den lille måsen fortsatte att ropa på hjälp. Vaktisen lyste med en ficklampa och det visade sig vara en bra bit ner. Röret gick ner i backen och krökte sig sedan. Vaktis blev då mindre intresserad av att hjälpa till, så nu var torparkärringen ensam med detta dilemma.

Hur i Herrans namn skulle hon få upp den lille? Det var ju minst en meter ner! Brandkåren kanske skulle kunna hjälpa till? Nu fanns det inget telefonnummer till stationen så hon ringde till poliskontoret istället. Den trevlige polismannen förstod problemet, men kunde tyvärr inte göra något. Han berättade att brandkåren inte räddade måsungar ur rör. Nehej, dags att hitta på något annat då...

Så kom torparkärringen på att det finns en fågelklubb i Staden. Alltså ringde hon till en av medlemmarna och bad om råd och fick numret till en man som brukar ta hand om och rädda fåglar och andra djur. Det visade sig vara en mycket förstående man och han lovade att komma förbi efter jobbet. Det blev långa timmar och torparkärringen hade svårt att koncentrerta sig på sitt jobb. På lunchen gick hon och köpte en ficklampa för att kunna titta till den lille. Det satt något läskigt på väggen men längre ner fanns måsungen!

Hjälp mig! ropade den. Det är kallt, mörkt och hemskt här! Torparkärringen kände sig själv väldigt hjälplös. I väntan på att mannen skulle komma kunde hon inget göra förutom att prata lugnande med den lille. Måsungens föräldrar satt på taket mittemot och ropade på sitt barn. Hjälp är på väg! ropade torparkärringen tillbaka. Stackars liten som satt där nere i mörkret...

Den lille måsen var rädd och olycklig. Röret fortsatte in i mörkret och det luktade konstigt. Ibland hörde han sin mamma ropa på honom men hur mycket han än skrek tillbaka så kom hon inte och räddade honom. Ibland kom människan som kallades torparkärringen och tittade ner i hålet. Hon lät snäll och försäkrade honom om att hon skulle hjälpa honom upp ur hålet.

Till slut kom så mannen som utlovat. Han hade hjälpt många olika djur genom åren, men att fiska upp en måsunge ur ett rör hade han aldrig provat. Han hade satt fast en slags plattform av ståltråd på ett metspö och detta sänkte han ned i tanke att måsungen skulle kunna lyftas upp. När lillmåsen såg den konstiga saken sakta komma neråt blev han jätterädd! Vad var det där för läskig sak! Den lille måsen kröp förskräckt in i röret darrande av rädsla.

Han hörde torparkärringen locka på honom men aldrig att han tänkte närma sig den där saken! Den såg så otäck ut i ficklampans sken. Människorna där ovanför väntade och väntade på att den lille skulle komma fram igen. Mannen spelade måsljud i mobiltelefonen i hopp om att det skulle locka fram lillen, men icke. Till slut försvann människorna och den lille måsen var ensam igen.

Senare på kvällen kom torparkärringen förbi igen och pratade med honom. Hon lyste ner i röret med en ficklampa men den lille vågade inte sticka fram näbben. Tänk om den där läskiga manicken skulle komma farande! Är du där lille vän? frågade torparkärringen. Den lille orkade inte svara. Han hade varit nere i röret så länge och han var hungrig och trött. Jag måste åka hem nu, sa torparkärringen. Jag hoppas att du lever och jag kommer tillbaka i morgon.

Neej, gå inte! tänkte den lille måsen. Jag vill inte vara ensam här nere! Hans tankar kunde ingen höra och snart var han ensam igen. Snart sänkte sig mörkret ännu mer och det blev natt. Där nere i röret var det totalt svart och den lille måsen frös. Det var så kallt om fötterna! Han saknade sin mamma! Han hade inte hört henne på mycket länge och han tänkte att hon nog glömt honom. Till slut somnade den lille måsen, ensam och olycklig i sitt trånga, mörka, kalla fängelse...

Torparkärringen kunde inte släppa tankarna på den lille måsen. Vad mer kunde hon göra? Faktiskt ingenting. Kanske hade mannen varit förbi och plockat upp den lille? Tanken på att den satt där nere i mörkret var så smärtsam! Så onaturligt för en fågel att vara fången i ett mörkt rör! Precis när hon skulle somna såg hon en mardrömslik bild framför sig: en liten, liten måsunge i en svart fängelsehåla...

Saker på P

Jag vill börja med att tacka för hjälpen med växten. Så typiskt att det skulle vara en farlig sådan! Den är ju så vacker! Nåväl, eftersom både Herr och Fru Torpare är allergiker och astmatiker (och t.kärringen har ju fler defekter exempelvis eksem) så avvecklas de. Tack ännu en gång!
Så är denna Nationaldag nästan till ända. Dagen har "firats" utomhus. Först en lat stund i solsängen. Det blev extramysigt när Kråkis kom och lade sig och solade ett par meter ifrån. Hur behagligt det än var, så tyckte jag att det var läge att ägna sig lite åt grävning också. Innan vi går över till det, börjar vi med saker på P: Plantor.

Jag har ju sått lejongap från egna frön, men det dök upp tre bastarder i sådden. Hur i Herrans namn det kommit med frön från nicotiana fattar jag inte...

Det lilla lejongapet på bilden bredvid är en rar överrskning. Den har nämligen frösått sig själv i rabatten. Synd att det bara blev en : )

För att kunna fortsätta med nästa P, blev jag tvungen att åka till affären för att köpa jord. På vägen därifrån kom det plötsligt ett Pälsdjur skuttande över vägen mitt i samhället. Inte varje dag man ser en hare i byn!

Väl hemma igen fortsatte jag med min lavendelPlantering. Jag tänkte om och bestämde att det inte skulle passa med rosor där. Vad som däremot kändes logiskt var att sätta fler lavendel. Jag försöker lära mig att tänka lite mer i mängd och inte bara plottra. Jag ser fram emot att de växer till sig, då kommer det att bli fint!

Det är nästan klart med stenar runt kanten också. Att pyssla med lavendel är himla trevligt tycker jag. Det luktar ju så gott! Just detta projekt kommer nog att gå överstyr, för jag får lust att plantera ännu fler! Jag satte en vitlysing efter raddan med lavendel så att fortsätta åt det hållet har jag stoppat, he he.

Anledningen till att detta har tagit så lång tid, är att det inte går att vara ute på kvällarna nu. Det kommer miljarders miljarder med svidknott och förpestar tillvaron. Vi har inga mygg ännu och en orsak till det är nog att dammen fortfarande är torr. Kläckningsmaskinen ur funktion alltså ;-) Liite vatten finns det och någon som jag tycker är väldigt stor och läskig kom för att dricka.

En bålgeting. Observera att jag står ca 70 cm ifrån och tar bilden. Att jag vågade! Det som avslöjar att jag var lite nervös är att skärpan inte är helt perfekt, hihi. Även om de är läskiga tycker jag fortfarande att de är ganska vackra. Fast helst på håll...

Tillbaka till ämnet Plantering. Min miscantus har äntligen fått sin plats. Som vanligt blev det att bygga på höjden, så är det när man bor på en stenhäll (eller är det urberget). Så småningom ska allt vävas samman mot dammen, men Rom byggdes inte på en dag...

Man kan tycka att torparkärringen är ganska ostrukturerad i sitt trädgårdsarbete, men det fungerar bättre för mig att göra lite i taget. Det hinner sätta sig bättre då. Helst vill jag ha hostor vid kanten och jag ska prova även om det är mycket sol. Går det så går det : )

Nu börjar jag vara ganska trött så det är dags att lägga sig. Innan dess slår jag till med några mer saker på P nämligen fler Pälsdjur.

Detta är en synnerligen välmående ekorre. Titta vad pälsen glänser!

Nu gör jag som Kurre här och skuttar i säng. Sov gott kära vänner och ha en fin torsdag!

Kramar från
Lisa

Vad är detta för växt?

Ett lite snabbt inlägg så här. Jag behöver er hjälp med att artbestämma en växt jag har. Den är mycket frodig och brer ut sig mycket. Den blir hög, men just nu är den ca 1 meter. Blomstänglarna når över 1,70 och jag vill minnas att blommorna var någon sorts vit nyans. Såklart finns inte en enda bild från förra året. Nu som torkade är blommorna brun/rosa/beige.

Efter att ha bläddrat igenom floran hittade jag bara en blomma som skulle kunna vara en kandidat, gullvippa. Problemet är att jag inte minns att blommorna var gula. Kan förvisso vara något dement, men... Nåväl, här kommer några bilder:

Den har som ni ser väldigt vackert bladverk. Jag är sugen på att flytta ett par stycken, dock inte till någon rabatt, men jag vet inte om det är ett ogräs som jag blir olycklig på. Den har hittills inte spridit ut sig så mycket.

Jag hoppas att ni kan bringa klarhet i detta. Ha nu en fin nationaldag. Jag firar som vanligt, dvs. inte alls, hihi. Jag bara njuter av en extra ledig dag med hyfsat väder : )

Lev & må,

Lisa

En lördag i livets tecken &trädgårdskonst(igheter)

Tack för visad uppskattning av sagan. Jag erkänner att jag själv gråter när jag läser den (jag bölade hela tiden när jag skrev den faktiskt). Jag är fortfarande starkt påverkad av den händelsen, så går det när man har kärlek i överflöd och ständigt värnar om di små och utsatta...

Nu är det ju så att det finns massor av glädje och livskraft i naturen också. Jag har ju haft span på en fågelholk i några veckor. Varje kväll denna vecka har jag sett en liten talgoxe i hålet, ropandes efter MAAAT! Så vansinnigt gulligt!

Mor och far Joxare har haft ett sträv för att fylla på i kakhålet på ungarna. Denna bild är från i måndags och jag förstod att de snart skulle vara flygfärdiga. För en gångs skull var alla makter med mig, de lämnade holken för första gången idag. Jag hade dessutom turen att se en liten joxare och jag kom riktigt nära. Torparkärringen proudly presents the Lill-Joxare!

Nu var det ju så att inte alla ungarna vågade ta det stora steget och lämna boet. Åtminstone en fanns kvar under dagen.

Det är verkligen skitsvårt att få bra skärpa på holken. Kan bero på att föremålet inuti rör på sig väldans snabbt ;-) Alltså satt denna lilla plutt kvar och hojtade efter smask medans den tuffare brodern (eller systern) satt på en gren utanför. Och nedanför stod Torparkärringen och myste! Tala om hjärtevärmare! Ni får några bilder till!

 

En fin balans mot tidigare upplevelser, eller hur? Livet ger och tar, så är det bara. I kväll satt de små i lönnen vid uteplatsen och de var omöjliga att se. T-kärringen hade verkligen flax i förmiddags!

Nu har allt inte bara handlat om små pippisar. Neej, det finns stora fåglar också. Jag har ägnat kvällen åt att plantera hängpelargonerna i nya krukor så nu är de färdiga att hängas upp. Det är där pippis modell gigant kommer in i bilden. Kråkzilla ni vet. Hon älskar att vara med när jag pysslar men vi har inte riktigt samma intresse för blommor. Kråkis får tvångssyndrom när hon ser växter och hon bara MÅSTE smaka på dem. Vi var inte riktigt kompisar där ett tag...

Det var en gång en riktigt fin hängpelargon... Det värsta är att hon VET att det är förbjudet. Hon smyger fram och syns nästan inte alls (tror hon). Nåväl, lite smolk i mysbägaren får man tåla. Förutom pellisarna så fick callan, en canna och min nyinförskaffade bananplanta nya krukor. Det blev väldans exotiskt där ;-)

En dam i sin rätta miljö. Dessa smakar hon inte på. Callan förstod jag att hon skulle låta bli, men bananen... Vi får väl se hur det går när jag placerat ut dem, suck. Jag har faktiskt bestämt att göra som ni säger och ge henne en egen plantering. Jag tror inte att hon fattar det, men... Just nu känns det som att hon bara jäklas med mig för att få uppmärksamhet för i fjol åt hon inte pelargoner t.ex. Skitkråka (skriver t-kärringen med kärlek).

Så över till trädgårdskonsten. Eller är det konstigheter? Jag skulle kunna tänka mig en bara på kul, för detta är humor på hög nivå!

Zombie garden-gnomes! Tänk vad folk hittar på! Jag är imponerad av kreativiteten som finns där ute i världen. Nog för att jag är tokig, men detta skulle jag aldrig komma på själv = ) Förvisso ingen mysfaktorshöjare, ej heller vackert men ack så underhållande!

Eftersom detta inlägg publiceras idag söndag, så kan jag meddela att alla små joxare är utflugna. Var de håller hus nu vet jag inte för det är väldans tyst vad gäller dem. Jag känner en enorm glädje och tacksamhet att jag hann vara med och se den lille igår. Det är helt klart att mycket god hörsel och uppmärksamhetsförmåga är en bra kombo!

Kramar från

Lisa

Sagan om den lilla måsen

När Herr och Fru Fiskmås skulle flytta ihop ville de ha en etagevåning med utsikt över Staden. Tyvärr fanns det inga lediga, men de hittade en trevlig takvåning istället. Där flyttade de in och snart hade familjen utökats. 

Herr och Fru F. Mås var överlyckliga över sin lya och vilka fina barn de hade fått! Fru Mås kände att hon bara måste ropa ut sin glädje!

Av de tre barnen var det speciellt en som utmärkte sig. Han var lite mindre men minst lika stark som de andra. Det som var speciellt var att han var en riktig mammagris. Den lille måsen ville gärna vara nära sin mamma och när hon flög för att hämta mat blev han orolig men visste inte vad han skulle göra.

Så fin hon ser ut när hon flyger, tänkte den lille måsen. Undrar om jag kan göra det där? Lillmåsen gick närmare kanten och tittade ner. Det var väldans högt!

Den lille måsen tog ett steg närmare och... En vindpust fick honom att vackla till och plötsligt seglade han genom luften! Han landade på den hårda asfalten och det gjorde så ont! Han vågade inte röra sig på en lång stund utan låg kvar och darrade av rädsla. Efter en stund ställde han sig upp. Ena benet kändes lite svagt och han hade ett litet sår på magen. Det var inte så farligt! Fru Mås kom och tittade till honom, men plötsligt var hon inte lika kärleksfull. Du kan inte vara min son. Min son var förvisso liten, men han hade inte problem med balansen och inte var han så tilltufsad heller, sa Fru Mås och flög därifrån. Mammaaa! ropade den lille. Flyg inte ifrån mig! Men mamma lyssnade inte. I måsvärlden är det viktigt att man är frisk och stark. Om man inte är det så...

Så var den lille måsen alldeles ensam. Ibland flög det förbi andra måsar som bråkade med honom. Det kom människor också och tittade på honom. Han pep högt så de skulle förstå att han behövde hjälp. Efter många timmar kom två kvinnor som stannade kvar och pratade om vad de skulle göra. De ville hjälpa, det förstod han, men de visste inte hur. Då kom en tredje kvinna och hon sa utan att tveka: Jag tar hand om den!

Vips satt den lille måsen i en kartong med papper, en handduk och ett par mjuka vantar i. Sedan placerades han i en maskin som brummade konstigt och som rörde på sig. Hjälp, vad händer nu! tänkte lillen. Du behöver inte vara rädd, du är så duktig, sa tanten. Du ska få följa med mig hem och få lite att äta så du blir stark igen.

Under hela resan pratade tanten med den lille och berättade att hon hette Torparkärringen och att hon bodde i skogen med en katt och en stor fågel. Hon pratade så mjukt och lugnande så han slappande av mer och mer. Det var riktigt bekvämt där i lådan!

Till slut stannade maskinen och lillen kom in i ett hus. Oj, såna hade han bara sett taken på! Torparkärringen var orolig och snabbt, snabbt fixade hon lite sockerlösning som hon gav honom. Det var sött och gott och han kvicknade till. Plötsligt kom en stor, gul varelse (faktiskt lite samma färg som lillmåsen) och tittade på honom. Den lille förstod att det inte var farligt, för torparkärringen pratade med den konstiga varelsen och sa åt den att vara snäll. Torparkärringen själv var mycket bekymrad, för hon visste inte så mycket om måsar. Snabbt tog hon reda på mer och all information upplyste om att måsungar som fallit ur boet kan återföras till en plats i närheten så kommer föräldrarna att fortsätta mata den. Nu ser du piggare ut, så nu åker vi tillbaka så du får träffa din mamma igen, sa T-kärringen till den lille rufsige måsen.

Trots att handen den lille satt i var varm och mjuk, så hoppades han att hans mamma hade kommit på bättre tankar. Han önskade att han kunde prata så torparkärringen förstod, för han ville berätta vad som hänt tidigare. Nu blev det så att han fick åka i den konstiga maskinen igen och så var han tillbaka där historien började. Herr och fru F. Mås såg sin lille son, men de låtsades inte om honom. De ville verkligen inte ha en unge som var lite skadad. Hade de inte visat det tidigare kanske?

Torparkärringen väntade länge och väl på att den lille måsens föräldrar skulle visa något intresse, men icke. Att fåglar inte rör ungar som människor hållit i är en bluff, det visste hon. Till slut bestämde T-kärringen sig för att ta med den lille måsen hem igen. Hon stod inte ut med tanken på att han skulle ligga där och dö! Alltså fick han åka i maskinen igen och han var glad över att komma in i värmen.
Tillbaka hemma ordnade torparkärringen mat. Mald fisk utblandad med vätska. Det var gott tyckte den lille måsen, men han började känna sig svag. Han fick sitta i soffan men hade svårt att stödja ordentligt på ena benet.

Plötsligt blev torparkärringen alldeles till sig. Men så duktig du är! Du har bajsat!

Lillmåsen kunde inte förstå vad som var så speciellt med det. Han förstod inte att t-kärringen tänkte att det måste vara ett gott tecken. Så efter han ätit blev han trött och torparkärringen lade försiktigt sin hand över honom. Det blev så varmt och skönt så han somnade bums!

Kvällen gick och den lille fick mat igen. Torparkärringen var mycket orolig, det hörde han på hennes röst ibland. Hon var så försiktig och strök honom över huvudet och ryggen. Sådant gos hade lillen aldrig varit med om före denna dag. Det var underbart! Torparkärringen pratade mjukt med honom när han var vaken och han tänkte att hon var väldigt snäll.

Torparkärringen flyttade t.o.m sin sovlåda till soffan för att kunna vara nära. Ja, hon lät den lille ligga på täcket och mysa. Självklart fick han inte se "Morden i Midsomer", det är inte för små barn!

Det var så varmt och gosigt under hennes hand! Just då saknade lillmåsen inte sin riktiga familj. När torparkärringen skulle sova lade hon den lille i fåtöljen bredvid i ett alldeles eget, mjukt bo.

Den lille måsen hade aldrig sovit på en så varm och mjuk plats. Plötsligt kändes smärtorna inte så mycket och lillen somnade. Ett par gånger under natten kände lillen att någon försiktigt lyfte på "täcket" och tittade till honom. Sov du lille, hörde han t-kärringen viska och han snusade vidare...

Tidigt, tidigt på morgonen vaknade den lille måsen. Han var så trött och kroppen kändes så tung. Nu fanns inget som gjorde ont och lillen kände hur han långsamt domnade bort mer och mer. Det var ingen obehaglig känsla, tvärtom. Det kändes som att allt blev alldeles varmt och mjukt runtomkring och hans lilla kropp blev plötsligt så lätt! Hjärtslagen blev långsammare och långsammare... När hjärtat slog för sista gången for en tanke full av lycka genom hans omtöcknade hjärna:

Titta mamma, jag kan flyga!

Snipp snapp snut, så var sagan slut! Ibland rår man inte på naturen, jag misstänker att måsungen var betydligt mer skadad än vad som syntes utanpå. Kanske var det lilla såret på magen ett tecken på något betydligt allvarligare. En sorgsen torparkärring tröstar sig med att den lille måsen i alla fall dog i ett varmt bo alldeles bredvid min kudde. Hade jag inte tagit hem honom igen hade han dött ute på en parkering och den tanken hade jag inte stått ut med!

Ha nu en mysig fredagskväll och kom ihåg att efter regn kommer solsken!

Puss & kram
Lisa