Sagan om den lille måsens bror del 1

Det blev tomt uppe i takvåningen när den lille måsen försvann. Syskonen hade sett att han var nere på marken och att föräldrarna inte brydde sig om honom. De hade också sett hur föräldrarna hackade på honom och det kunde de inte förstå. De visste inte att det går till så i djurvärlden. Att ungar stöts bort av sina föräldrar, eller lämnas åt sitt öde, om de är sjuka eller skadade...

Den lille måsens bror vågade inte gå så nära takkanten, han hade ju sett vad som kunde hända. Nej, han höll sig därifrån men visste inte att det fanns en annan fara där uppe. Plötsligt gav golvet i boet vika och den lille störtade ner i ett svart hål!

Ooooiiiii, vad fort det gick! Han flög genom röret! Så tog det stopp och den lille slog i botten på röret. Mamma, hjäääälp! ropade han. Han kunde höra sina föräldrar ropa på honom utanför, men han såg ju inget. Det var becksvart i hålet!

Några timmar senare kom torparkärringen gående. Hon tyckte att hon hörde ett välbekant ljud. Det lät som den lille måsen hon mötte några dagar tidigare. Hon lyssnade och blicken drogs mot ett stuprör. Det kunde väl inte vara så?

Torparkärringen gick snabbt över gatan och lyssnade...

Minsann! Det var en liten måsunge! Lilla vän! ropade torparkärringen. Jag ska hjälpa dig!

Hon försökte dra isär röret, men det satt fast. Så kom hon på att ringa vaktmästaren som kom och tog bort en del av röret så det gick att titta ner. Det var alldeles svart men den lille måsen fortsatte att ropa på hjälp. Vaktisen lyste med en ficklampa och det visade sig vara en bra bit ner. Röret gick ner i backen och krökte sig sedan. Vaktis blev då mindre intresserad av att hjälpa till, så nu var torparkärringen ensam med detta dilemma.

Hur i Herrans namn skulle hon få upp den lille? Det var ju minst en meter ner! Brandkåren kanske skulle kunna hjälpa till? Nu fanns det inget telefonnummer till stationen så hon ringde till poliskontoret istället. Den trevlige polismannen förstod problemet, men kunde tyvärr inte göra något. Han berättade att brandkåren inte räddade måsungar ur rör. Nehej, dags att hitta på något annat då...

Så kom torparkärringen på att det finns en fågelklubb i Staden. Alltså ringde hon till en av medlemmarna och bad om råd och fick numret till en man som brukar ta hand om och rädda fåglar och andra djur. Det visade sig vara en mycket förstående man och han lovade att komma förbi efter jobbet. Det blev långa timmar och torparkärringen hade svårt att koncentrerta sig på sitt jobb. På lunchen gick hon och köpte en ficklampa för att kunna titta till den lille. Det satt något läskigt på väggen men längre ner fanns måsungen!

Hjälp mig! ropade den. Det är kallt, mörkt och hemskt här! Torparkärringen kände sig själv väldigt hjälplös. I väntan på att mannen skulle komma kunde hon inget göra förutom att prata lugnande med den lille. Måsungens föräldrar satt på taket mittemot och ropade på sitt barn. Hjälp är på väg! ropade torparkärringen tillbaka. Stackars liten som satt där nere i mörkret...

Den lille måsen var rädd och olycklig. Röret fortsatte in i mörkret och det luktade konstigt. Ibland hörde han sin mamma ropa på honom men hur mycket han än skrek tillbaka så kom hon inte och räddade honom. Ibland kom människan som kallades torparkärringen och tittade ner i hålet. Hon lät snäll och försäkrade honom om att hon skulle hjälpa honom upp ur hålet.

Till slut kom så mannen som utlovat. Han hade hjälpt många olika djur genom åren, men att fiska upp en måsunge ur ett rör hade han aldrig provat. Han hade satt fast en slags plattform av ståltråd på ett metspö och detta sänkte han ned i tanke att måsungen skulle kunna lyftas upp. När lillmåsen såg den konstiga saken sakta komma neråt blev han jätterädd! Vad var det där för läskig sak! Den lille måsen kröp förskräckt in i röret darrande av rädsla.

Han hörde torparkärringen locka på honom men aldrig att han tänkte närma sig den där saken! Den såg så otäck ut i ficklampans sken. Människorna där ovanför väntade och väntade på att den lille skulle komma fram igen. Mannen spelade måsljud i mobiltelefonen i hopp om att det skulle locka fram lillen, men icke. Till slut försvann människorna och den lille måsen var ensam igen.

Senare på kvällen kom torparkärringen förbi igen och pratade med honom. Hon lyste ner i röret med en ficklampa men den lille vågade inte sticka fram näbben. Tänk om den där läskiga manicken skulle komma farande! Är du där lille vän? frågade torparkärringen. Den lille orkade inte svara. Han hade varit nere i röret så länge och han var hungrig och trött. Jag måste åka hem nu, sa torparkärringen. Jag hoppas att du lever och jag kommer tillbaka i morgon.

Neej, gå inte! tänkte den lille måsen. Jag vill inte vara ensam här nere! Hans tankar kunde ingen höra och snart var han ensam igen. Snart sänkte sig mörkret ännu mer och det blev natt. Där nere i röret var det totalt svart och den lille måsen frös. Det var så kallt om fötterna! Han saknade sin mamma! Han hade inte hört henne på mycket länge och han tänkte att hon nog glömt honom. Till slut somnade den lille måsen, ensam och olycklig i sitt trånga, mörka, kalla fängelse...

Torparkärringen kunde inte släppa tankarna på den lille måsen. Vad mer kunde hon göra? Faktiskt ingenting. Kanske hade mannen varit förbi och plockat upp den lille? Tanken på att den satt där nere i mörkret var så smärtsam! Så onaturligt för en fågel att vara fången i ett mörkt rör! Precis när hon skulle somna såg hon en mardrömslik bild framför sig: en liten, liten måsunge i en svart fängelsehåla...