För mycket spänning för en torparkärring!

Jag har skrivit klart del 2 av Sagan om... men jag måste berätta om fredagens äventyr först. F´låt = /
Efter trevligt skolavslutningsfirande med Idas sommarvisa (som fick t-kärringen att snyfta lite, jag är himla lättrörd) och Den blomstertid... och lite fika på det, var det dags att åter gå till jobbet en sväng. Jag skriver sväng, för jag var bjuden på avslutningslunch också. Det är till att ha det bra : )
Platsen för lunchen ligger nära en våtmark där jag hört att det finns bl.a havsörn. Tänk att få se dem sitta i träden, det vore nåt! Alltså hade jag med mig klädombyte för att ge mig ut på äventyr. Redan innan  jag gav mig iväg flög det förbi lite frestelser ;-)

För att komma ut på våtmarken måste man klättra in i en kohage, ni vet en sådan där trappa som går upp och sedan ner. Jag har länge funderat på om inte kor kan lära sig gå i trappor... Nåväl, in i kohagen med mig men det fanns inga kor i sikte. jag hade blivit varnad för att dessa kor är ganska PÅ. Jaha... Jag är ju en torparkärring...

Alla som har vistats i en våtmark vet att det landskapet är mycket vackert och annorlunda. det är liksom trolskt... Lugnt och stilla är det inte, det finns mycket liv på dessa ställen.

Jag hade turen att träffa på ett par tofsvipor. De hade helt klart ett bo längre bort och de var oroliga över att jag kom strosande fram. Jag stannade till och tittade på dessa vackra fåglar. De är väldigt fascinerande, ser ut som en korsning mellan en vadare och en rovfågel. Stora är de också upptäckte jag som kom dem så nära. Torparkärringen njöt verkligen av sin utflykt!

Vad mer kan man önska sig än vacker natur med spännande fåglar i? Detta kära vänner, var avkoppling och rekreation på hög nivå!

Nu var jag ju inte där för att titta på tofsvipor utan havsörnar, så jag gick vidare. Då fick jag en känsla. Var jag verkligen ensam? En blick över axeln avslöjade att så inte var fallet. Det hade dykt upp ett par kor. Det materialiserade sig fler kor från skogen. Nu var det plötsligt inte lika rofyllt längre. Ett gäng okända kor som man dessutom varnat för är inget som små torparkärringar tycker är nöjsamt. Alltså vände jag tillbaka - i riktining mot kossorna. Alla som varit i en Småländsk kohage vet att de är mycket tilltalande. En blommande rosenbuske gör ju vem som helst glad...

...utom en torparkärring med ett gäng kor som spanat in henne. När jag ska passera dem kommer fler dundrande nerför kullen. Hde det varit typ 3 st kanske jag tagit det lugnare men jag stannade inte för att räkna. För min del hade det lika gärna kunnat vara 50 st! Nu börjar t-kärringen vara riktigt kall i brallan! JAG VAR JU ENSAM DÄRUTE! Visst fanns det folk som visste vart jag skulle, men ingen av dem har jag någon kontakt med förutom å ämbetets vägnar. Jag provade att skrämma dem, så jag skrek åt dem. Har man bott i Västerbotten nästan hela sitt liv så vet man att det bästa sättet att skrämma en björn är att skrika och flaxa. Det må fungera på björnar, dock inte på kor...

Det som hände var att någon i gänget "svarade" och liksom fnös. HUUUU!!!! Nu började torparkärringen springa! En blick över axeln avslöjade att de hängde på! Just nu såg jag inget mer av allt det sköna runtomkring. Jag var så rädd så jag nästan kissade på mig. Seriöst!

Torparkärringen flydde för sitt liv! För helvete kärring, SPRIIING! Nu ska vi stanna upp och betrakta hela situationen. Betänk att jag hade vandrarkängor på fötterna, de är ganska klumpiga som ni vet. På ryggen en ryggsäck, kameran över axeln och jag höll i den också för att den inte skulle dunsa så mycket. I den andra handen höll jag stativet. Om vi till det lägger att konditionen inte är den bästa, jag är ganska stark men definitivt ingen löpare. Som extra krydda är jag astmatiker... Nu förstår ni nog vad som börjar hända...

Gode värld, hjääälp! tänkte jag där jag sprang. Jag kastade en blick över axeln ibland och visst kom de efter. Tack och lov så lunkade de bara, hade de satt fart hade jag varit chanslös. Där springer alltså torparkärringen med en flock kor i hasorna. Det började bli túngt att andas och jag lät som en blåsbälg. Bakokm mig hörde jag det där skumma frustandet. Ungefär 50 meter från säkerheten börjar jag tappa styrkan i benen och det flimrar lätt framför ögonen. Nu är det slut! tänkte jag och såg för min inre syn hur jag faller och blir nedtrampad av en flock kor.

Här borde det komma en passande bild, men för en gångs skull stannade jag inte och fotade. det hade varit kul att se mitt ansiktsuttryck dock, eller kanske inte. Jag misstänker att mina ögon var lika stora och klotrunda som på en ko : o

Ni kanske tänker att "Nu har det ju brunnit för t-kärringen. Det var ju bara några kossor". Sant, Jag har funderat själv på vad det var som triggade mig så. Direkt när jag såg dem komma upplevde jag ett hot. En orsak kan ju vara att jag inte hade någon kontroll över situationen och kor ÄR oftast väldigt på. Just dessa tänkte säkert Men hej! Tjohoo, torparkärringen vill leka! Spring inte bort! Nu kommer vi! T-kärringen hade ingen tanke på lek hon hade fått ett psykbryt : (

Med uppbådandet av mina sista krafter tog jag mig över i säkerhet och satte mig i bilen och inhalerade lite. Sedan var jag tvungen att gå och titta på mina förföljare. Det var bara en som fortfarande stod vid stängslet och stirrade på mig. Det var helt klart Satan själv i vit skepnad! Trots det korta avståndet så var jag för darrig för att få en skarp bild, men håll med om att detta måste vara a COW FROM HELL!

Jag har fått frågan om det var en tjur. Hur i helsike skulle jag kunna veta det! Jag stannade inte och tittade efter! En sak är då säker, jag kommer ALDRIG mer att gå igenom en kohage ensam om jag inte känner korna vill säga. Neej, nästa gång ska jag ha mycket folk med mig. Ni är välkomna att hänga på när som helst. Jag vill ju så gärna se örnarna och miljön är underbar! Skitkor som förstörde min utflykt! Jag undrar om denna upplevelse betyder att jag ska börja träna för man vet ju aldrig vad som kan hända...

Kramar från

en torparkärring inte värd den titeln