Sagan om den lilla måsen

När Herr och Fru Fiskmås skulle flytta ihop ville de ha en etagevåning med utsikt över Staden. Tyvärr fanns det inga lediga, men de hittade en trevlig takvåning istället. Där flyttade de in och snart hade familjen utökats. 

Herr och Fru F. Mås var överlyckliga över sin lya och vilka fina barn de hade fått! Fru Mås kände att hon bara måste ropa ut sin glädje!

Av de tre barnen var det speciellt en som utmärkte sig. Han var lite mindre men minst lika stark som de andra. Det som var speciellt var att han var en riktig mammagris. Den lille måsen ville gärna vara nära sin mamma och när hon flög för att hämta mat blev han orolig men visste inte vad han skulle göra.

Så fin hon ser ut när hon flyger, tänkte den lille måsen. Undrar om jag kan göra det där? Lillmåsen gick närmare kanten och tittade ner. Det var väldans högt!

Den lille måsen tog ett steg närmare och... En vindpust fick honom att vackla till och plötsligt seglade han genom luften! Han landade på den hårda asfalten och det gjorde så ont! Han vågade inte röra sig på en lång stund utan låg kvar och darrade av rädsla. Efter en stund ställde han sig upp. Ena benet kändes lite svagt och han hade ett litet sår på magen. Det var inte så farligt! Fru Mås kom och tittade till honom, men plötsligt var hon inte lika kärleksfull. Du kan inte vara min son. Min son var förvisso liten, men han hade inte problem med balansen och inte var han så tilltufsad heller, sa Fru Mås och flög därifrån. Mammaaa! ropade den lille. Flyg inte ifrån mig! Men mamma lyssnade inte. I måsvärlden är det viktigt att man är frisk och stark. Om man inte är det så...

Så var den lille måsen alldeles ensam. Ibland flög det förbi andra måsar som bråkade med honom. Det kom människor också och tittade på honom. Han pep högt så de skulle förstå att han behövde hjälp. Efter många timmar kom två kvinnor som stannade kvar och pratade om vad de skulle göra. De ville hjälpa, det förstod han, men de visste inte hur. Då kom en tredje kvinna och hon sa utan att tveka: Jag tar hand om den!

Vips satt den lille måsen i en kartong med papper, en handduk och ett par mjuka vantar i. Sedan placerades han i en maskin som brummade konstigt och som rörde på sig. Hjälp, vad händer nu! tänkte lillen. Du behöver inte vara rädd, du är så duktig, sa tanten. Du ska få följa med mig hem och få lite att äta så du blir stark igen.

Under hela resan pratade tanten med den lille och berättade att hon hette Torparkärringen och att hon bodde i skogen med en katt och en stor fågel. Hon pratade så mjukt och lugnande så han slappande av mer och mer. Det var riktigt bekvämt där i lådan!

Till slut stannade maskinen och lillen kom in i ett hus. Oj, såna hade han bara sett taken på! Torparkärringen var orolig och snabbt, snabbt fixade hon lite sockerlösning som hon gav honom. Det var sött och gott och han kvicknade till. Plötsligt kom en stor, gul varelse (faktiskt lite samma färg som lillmåsen) och tittade på honom. Den lille förstod att det inte var farligt, för torparkärringen pratade med den konstiga varelsen och sa åt den att vara snäll. Torparkärringen själv var mycket bekymrad, för hon visste inte så mycket om måsar. Snabbt tog hon reda på mer och all information upplyste om att måsungar som fallit ur boet kan återföras till en plats i närheten så kommer föräldrarna att fortsätta mata den. Nu ser du piggare ut, så nu åker vi tillbaka så du får träffa din mamma igen, sa T-kärringen till den lille rufsige måsen.

Trots att handen den lille satt i var varm och mjuk, så hoppades han att hans mamma hade kommit på bättre tankar. Han önskade att han kunde prata så torparkärringen förstod, för han ville berätta vad som hänt tidigare. Nu blev det så att han fick åka i den konstiga maskinen igen och så var han tillbaka där historien började. Herr och fru F. Mås såg sin lille son, men de låtsades inte om honom. De ville verkligen inte ha en unge som var lite skadad. Hade de inte visat det tidigare kanske?

Torparkärringen väntade länge och väl på att den lille måsens föräldrar skulle visa något intresse, men icke. Att fåglar inte rör ungar som människor hållit i är en bluff, det visste hon. Till slut bestämde T-kärringen sig för att ta med den lille måsen hem igen. Hon stod inte ut med tanken på att han skulle ligga där och dö! Alltså fick han åka i maskinen igen och han var glad över att komma in i värmen.
Tillbaka hemma ordnade torparkärringen mat. Mald fisk utblandad med vätska. Det var gott tyckte den lille måsen, men han började känna sig svag. Han fick sitta i soffan men hade svårt att stödja ordentligt på ena benet.

Plötsligt blev torparkärringen alldeles till sig. Men så duktig du är! Du har bajsat!

Lillmåsen kunde inte förstå vad som var så speciellt med det. Han förstod inte att t-kärringen tänkte att det måste vara ett gott tecken. Så efter han ätit blev han trött och torparkärringen lade försiktigt sin hand över honom. Det blev så varmt och skönt så han somnade bums!

Kvällen gick och den lille fick mat igen. Torparkärringen var mycket orolig, det hörde han på hennes röst ibland. Hon var så försiktig och strök honom över huvudet och ryggen. Sådant gos hade lillen aldrig varit med om före denna dag. Det var underbart! Torparkärringen pratade mjukt med honom när han var vaken och han tänkte att hon var väldigt snäll.

Torparkärringen flyttade t.o.m sin sovlåda till soffan för att kunna vara nära. Ja, hon lät den lille ligga på täcket och mysa. Självklart fick han inte se "Morden i Midsomer", det är inte för små barn!

Det var så varmt och gosigt under hennes hand! Just då saknade lillmåsen inte sin riktiga familj. När torparkärringen skulle sova lade hon den lille i fåtöljen bredvid i ett alldeles eget, mjukt bo.

Den lille måsen hade aldrig sovit på en så varm och mjuk plats. Plötsligt kändes smärtorna inte så mycket och lillen somnade. Ett par gånger under natten kände lillen att någon försiktigt lyfte på "täcket" och tittade till honom. Sov du lille, hörde han t-kärringen viska och han snusade vidare...

Tidigt, tidigt på morgonen vaknade den lille måsen. Han var så trött och kroppen kändes så tung. Nu fanns inget som gjorde ont och lillen kände hur han långsamt domnade bort mer och mer. Det var ingen obehaglig känsla, tvärtom. Det kändes som att allt blev alldeles varmt och mjukt runtomkring och hans lilla kropp blev plötsligt så lätt! Hjärtslagen blev långsammare och långsammare... När hjärtat slog för sista gången for en tanke full av lycka genom hans omtöcknade hjärna:

Titta mamma, jag kan flyga!

Snipp snapp snut, så var sagan slut! Ibland rår man inte på naturen, jag misstänker att måsungen var betydligt mer skadad än vad som syntes utanpå. Kanske var det lilla såret på magen ett tecken på något betydligt allvarligare. En sorgsen torparkärring tröstar sig med att den lille måsen i alla fall dog i ett varmt bo alldeles bredvid min kudde. Hade jag inte tagit hem honom igen hade han dött ute på en parkering och den tanken hade jag inte stått ut med!

Ha nu en mysig fredagskväll och kom ihåg att efter regn kommer solsken!

Puss & kram
Lisa