Ett pausinlägg

Tyvärr får ni vänta lite till på del 2 av Sagan om den lille måsens bror. Jag har pysslat med annat i helgen och just nu är jag himla trött. Men jag bara MÅSTE berätta om vad som hände när jag kom hem från jobbet...

Solen sken och det var helmysigt ute. Jag gick en liten runda i trädgården och tittade till plantorna. Min synnerligen goda perception gjorde att jag lyssnade lite extra. Helt klart en fågelunge och jag gick mot ljudet. I ute rummet satt en liten, liten pippi! Så makalöst gullig! Jag vågade inte gå så nära först...

Nu var det en ganska lugn liten pippi, så jag fick komma riktigt nära. Det var en liten gulsparvsunge. Jag pratade (såklart) med den hela tiden och när de är så små är de inte rädda för torparkärringar ;-)

Jag tog den i handen och skulle bära ut den, men jag höll för löst så den flög till andra sidan. Jag gick dit och styrde ut den genom öppningen. Glatt flög den mot fríheten och SMACK! så satt den i gapet på Tasse! Nu blev det fart på T-kärringen, det vill jag lova!

TASSE!!!! SLÄPP FÅGELN NU! Vrålade jag och satte av efter honom. LÅT BLI DEN! STANNA! Nu är Tasse inte rädd för mig, så han stannade en bit bort. Han tänkte inte släppa taget om sitt byte, men jag tog ett stadigt grepp om nackskinnet på honom och sa till honom att släppa NU! Duktig och fin som han är så gjorde han det. Och nej, jag gjorde absolut inte illa Tasse. det skulle aldrig falla mig in. Jag tog upp den lille pippin och den var helt oskadd.

Så liten! Jag har alltså små händer, bara så ni vet. Jag lät den sitta kvar och hämta andan lite och så fick jag ju njuta av synen!

Kärlek... Nåväl, detta var inget kramdjur och den kunde ju dessutom flyga. Alltså styrde jag stegen mot ett träd. Jag höll ut handen och väntade...

Och så flög den iväg! Vilken glädje! Tala om hjärtevärmande upplevelse. Det är egentligen inte klokt vad mycket märkligt som händer runt mig nu. Jag måste vara inne i ett flow av något slag. Jag har alltid varit en sådan som är lyhörd för djurens läten och nu när jag bor i skogen lär jag mig att känna igen olika ljud. Vi har aldrig haft så mycket fåglar förut som detta år. Såklart beror det på att jag började mata dem!

Denna gång alltså en berättelse med ett riktigt lyckligt slut. Kanske är det så att måshistorien slutar lyckligt också, ni får vänta och se...

Lev & må,

Lisa