Del 2, Sagan om den lille måsens bror

Det är lite si och så med bloggandet just nu. Det finns liksom inte tid... Nåväl, här kommer del 2 av måssagan och har ni glömt hur det började så kan ni friska upp minnet HÄR.

När torparkärringen kom till jobbet morgonen efter tittade hon i röret och frågade Är du där? Det hördes inget liv där nerifrån, så t-kärringen misstänkte det värsta.

En kort stund senare skulle hon iväg och så fort hon kom utanför dörren hörde hon en välbekant röst. Hallå! Kan någon hjälpa mig! Torparkärringen flög över gatan fram till röret och visst var det den lille måsen som skrek. Du lever! Jag ska hjälpa dig! Hon sprang tillbaka och formligen kastade sig på en man som jobbade med att plantera blommor. Har du en ståltråd och en lång pinne? frågade hon. Vad ska du med det till, undrade mannen. Torparkärringen förklarade och det visade sig att mannen var lika rädd om djur som hon. Han åkte iväg och hämtade lämpligt material. Torparkärringen lyste ner i hålet och såg att den lille var vid god vigör.

Nu fick torparkärringen en idé. Igår när den andre mannen försökte plocka upp måsen, blev den ju rädd och kröp in i röret. Undrar vad som skulle hända om man sätter fisk på ett snöre och lockar den med... Alltså gick hon till arbetsplatsens café och frågade. Någon fisk hade de inte. Torparkärringen tänkte snabbt: korv, skinka, räkor... RÄKOR såklart!!! Hon fick några frysta räkor av servitrisen och sedan letade hon rätt på ett långt snöre.

När den snälle mannen kom tillbaka var hon redo att "fiska" fiskmås.

Mannen hade tillverkat ett slags snara som han hoppades kunna fånga måsen med. Nu började ett intensivt teamarbete! Mannen försökte få snaran under den lille och torparkärringen lyste ner i röret.

Den lille måsen var jättehungrig och han kastade sig glupskt över räkorna. Oooh, så gott det var! Räkor hade han aldrig smakat tidigare. Han tyckte dock inte om det konstiga, orangea plastsnöret som hela tiden petade på honom. Bambupinnen var inte heller rolig. Vad gör de? tänkte han. De pratar om att hjälpa mig, men vad är det för läskiga saker de stoppar ner till mig? Under tiden satt mamma mås på taket mittemot och tittade på.

Hon visste att hennes unge fanns i röret och på något vis förstod hon att människorna försökte hjälpa den. Var försiktig med den lille, tänkte hon bekymrat.

Mannen fick in den lille måsen i snaran ett par gånger, men den tog sig ur. De två människorna som aldrig träffats förut kämpade för att rädda den lille ur dennes fängelsehåla. Tiden gick, men de gav inte upp. Så efter ungefär 50 minuter ropar mannen: fort nu, jag har den! Vips halade han upp den lille måsen!

Torparkärringen var väldigt skakis, men hon försökte få med all dramatik på bild. Nu var det bråttom! Mannen måste få bort snaran (som satt runt den lilles hals) fort. Lillmåsen själv var jätterädd och han tyckte inte alls om att sitta fast.

Så var den plöstligt fri. Torparkärringen tog emot den lille och bäddade in den i papper. Hon grät av glädje. Du lille, nu blir det bra igen! sa hon till måsungen och strök den över huvudet.

Ååh, så skönt att vila och att få se ljuset. Jag trodde aldrig att jag skulle få komma ut i solen igen, tänkte den lille måsen. Torparkärringen höll den en stund och sedan bar hon måsen till en buske där hon försiktigt lade ner den.

En timme senare gick torparkärringen ut för att titta till den lille. Den var inte kvar i busken! Hon ropade på den och minsann, den hade hoppat ner och strosade runt på marken. Den var vid god hälsa och den ropade på sin mamma. Den ropade till torparkärringen också: Tack för att du hjälpte mig och inte gav upp!

Torparkärringen var mycket glad över att det slutade lyckligt. Det tog lång tid, ett helt dygn från det hon upptäckte att den lille måsen satt i stupröret. Väx nu upp till en stor, stark mås och lev ett underbart liv i frihet! sa hon till lillmåsen. Sedan gick hon därifrån med en varm känsla i magen och ett lyckligt leende på läpparna...

Snipp, snapp, snut. Så var sagan slut! Eller... Man vet ju aldrig ;-)

Kramar från

Lisa