En lördag i livets tecken &trädgårdskonst(igheter)

Tack för visad uppskattning av sagan. Jag erkänner att jag själv gråter när jag läser den (jag bölade hela tiden när jag skrev den faktiskt). Jag är fortfarande starkt påverkad av den händelsen, så går det när man har kärlek i överflöd och ständigt värnar om di små och utsatta...

Nu är det ju så att det finns massor av glädje och livskraft i naturen också. Jag har ju haft span på en fågelholk i några veckor. Varje kväll denna vecka har jag sett en liten talgoxe i hålet, ropandes efter MAAAT! Så vansinnigt gulligt!

Mor och far Joxare har haft ett sträv för att fylla på i kakhålet på ungarna. Denna bild är från i måndags och jag förstod att de snart skulle vara flygfärdiga. För en gångs skull var alla makter med mig, de lämnade holken för första gången idag. Jag hade dessutom turen att se en liten joxare och jag kom riktigt nära. Torparkärringen proudly presents the Lill-Joxare!

Nu var det ju så att inte alla ungarna vågade ta det stora steget och lämna boet. Åtminstone en fanns kvar under dagen.

Det är verkligen skitsvårt att få bra skärpa på holken. Kan bero på att föremålet inuti rör på sig väldans snabbt ;-) Alltså satt denna lilla plutt kvar och hojtade efter smask medans den tuffare brodern (eller systern) satt på en gren utanför. Och nedanför stod Torparkärringen och myste! Tala om hjärtevärmare! Ni får några bilder till!

 

En fin balans mot tidigare upplevelser, eller hur? Livet ger och tar, så är det bara. I kväll satt de små i lönnen vid uteplatsen och de var omöjliga att se. T-kärringen hade verkligen flax i förmiddags!

Nu har allt inte bara handlat om små pippisar. Neej, det finns stora fåglar också. Jag har ägnat kvällen åt att plantera hängpelargonerna i nya krukor så nu är de färdiga att hängas upp. Det är där pippis modell gigant kommer in i bilden. Kråkzilla ni vet. Hon älskar att vara med när jag pysslar men vi har inte riktigt samma intresse för blommor. Kråkis får tvångssyndrom när hon ser växter och hon bara MÅSTE smaka på dem. Vi var inte riktigt kompisar där ett tag...

Det var en gång en riktigt fin hängpelargon... Det värsta är att hon VET att det är förbjudet. Hon smyger fram och syns nästan inte alls (tror hon). Nåväl, lite smolk i mysbägaren får man tåla. Förutom pellisarna så fick callan, en canna och min nyinförskaffade bananplanta nya krukor. Det blev väldans exotiskt där ;-)

En dam i sin rätta miljö. Dessa smakar hon inte på. Callan förstod jag att hon skulle låta bli, men bananen... Vi får väl se hur det går när jag placerat ut dem, suck. Jag har faktiskt bestämt att göra som ni säger och ge henne en egen plantering. Jag tror inte att hon fattar det, men... Just nu känns det som att hon bara jäklas med mig för att få uppmärksamhet för i fjol åt hon inte pelargoner t.ex. Skitkråka (skriver t-kärringen med kärlek).

Så över till trädgårdskonsten. Eller är det konstigheter? Jag skulle kunna tänka mig en bara på kul, för detta är humor på hög nivå!

Zombie garden-gnomes! Tänk vad folk hittar på! Jag är imponerad av kreativiteten som finns där ute i världen. Nog för att jag är tokig, men detta skulle jag aldrig komma på själv = ) Förvisso ingen mysfaktorshöjare, ej heller vackert men ack så underhållande!

Eftersom detta inlägg publiceras idag söndag, så kan jag meddela att alla små joxare är utflugna. Var de håller hus nu vet jag inte för det är väldans tyst vad gäller dem. Jag känner en enorm glädje och tacksamhet att jag hann vara med och se den lille igår. Det är helt klart att mycket god hörsel och uppmärksamhetsförmåga är en bra kombo!

Kramar från

Lisa