Idag

Tänk att en alldeles vanlig onsdag faktiskt innehåller en mängd olika intryck. Somliga små, andra något mindre små...

Passade på att gå ut en sväng på lunchen. Jag styrde stegen mot närmsta park där jag visste att det fanns en magnolia som var på gång. Nu hade den slagit ut så det var bara att njuta!

Förutom vackra blommor, fanns där en and som såg ut att trivas i solen. Jag ska berätta hennes story vid ett senare tillfälle.

Resten av arbetsdagen innehöll inte några stora utsvävningar och det fina vädret fick mig att flexa ut lite tidigare. Jag åkte mot affären för att handla soyghurt, men det finns annat efter vägen som lockar. Det är svårt att köra förbi blomsteraffärer under denna årstid. Denna extra utflykt resulterade i två astilbe som reades ut. De har snart blommat ut och hade således ett bra pris. Vad gär väl det att blommorna försvinner, bladverket är fint och det kommer en sommar nästa år också. En liten extra rosenstav fick också hänga med...

Så styrde jag kosan mot affären och ni minns ju vad jag skulle köpa. Nu var det så, att de sålde tre soyghurt för 30 kronor. Det är nästan gratis! Normalt kostar de mellan 21 och 28 kronor beroende på vilken affär man handlar i. Anledningen var att de hade kvar för mycket efter en kampanj. Jag hamstrade 6 paket, sista datum är 12 juni. En nöjd och glad torparkärring kunde så äntligen åka hem, förvissad om att frukosten var räddad i flera veckor framåt!

I brevlådan låg det. Fönsterkuvertet från Landstinget. Det var ett sådant där brev som man får ökad puls av. Kvinnor i allmänhet (och de över 40 i synnerhet) förstår nog vad som var på gång. Jag pratar om resultatet av mammografi. Smått nervös öppnade jag och läste:

Puh... Torparkärringen drog en lättnadens suck. Just det här kan karlar aldrig förstå. Vår oro, absolut, men själva undersökningen. Finns det någon som tycker det är trevligt att bli klämd på av främmande människor? Att få sina bröst fastnaglade i en rymdmaskin? De som jobbar med det måste vara totalt humorbefriade, för hur knäppt ser det inte ut när ett bröst plattas ihop. Herreguud, så fult! En platt, liten skinnpåse! Första gången jag gjorde detta, var jag nära att börja fnissa när jag sneglade nedåt.

Förutom allt detta, så gör det ju dessutom ont! De nya maskinerna är bättre, men om man som jag inte är så välgödd skaver det illa ont på revbenen. Nåväl, vi ska vara tacksamma för att vi har denna förmån; att genomgå en kontroll med jämna mellanrum. Fast visst hade det varit trevligare om det varit George Clooney eller Johnny Depp som jobbade som röntgensköterskor... Ellernär jag tänker efter; kanske inte...

Upprymd som jag var efter detta besked, bestämde jag mig för att vara lite duktig. Det kändes i gammkroppen efter gårdagens härjningar, så röjandet i den blivande köksträdgården fick vara. Istället började jag måla pallkragarna som jag ska odla i. Tyvärr blev jag väldigt omsvärmad, inte av Clooney eller Depp utan av myggen, så jag gav upp. Inte för att de gillar mig, jag fick inte ett enda bett, men jag blir tokig när de är många. Väderrapporten lovar fint väder flera dagar framåt så jag ska nog hinna både måla och röja innan veckan är slut. Kanske så något också...

De ser ljusare ut på bilden än i verkligheten, så det blir nog bra. Jag har en blå förebild, men i hennes liga kommer jag inte att spela. Detta blir odlande i liten skala, åtminstone till en början...

Jobb i syrenruset

Maken är bortrest och ni vet ju hur det är: När husse är borta dansar katten i sängen. Morgonen började i stil med  Simon´s Cat. Gulligt men... (Kolla in, jag lyckades länka till mig själv. Duktig torparkärring!)
.
Så till ordningen. Jag har flera parallella projekt på gång i trädgården. Byter plats beroende på vädret. Ikväll blåste det ordentligt och då passar det bra att börja fixa med det som ska bli en liten köksträdgård. Myggfritt med andra ord. Ser ni vad bra det växer redan =)

Ett vanvittsprojekt? Ni får tycka och tänka vad ni vill. Misstänker att åsikterna går isär:

Jo men tjena! nu har det väl ändå brunnit för torparkärringen. Det där blir aldrig klart!

No brain, no pain (eller en jädrans massa smärta innan det där är röjt).

Ja, kanske... Allt går om man är enveten och det har man ju förstått att hon är...

Så spännande! Mycket jobb, men spännande! Det ska bli kul att följa detta projekt...

Åsikterna må gå isär, men jag har börjat ikväll. Faktiskt fanns denna plan redan i fjol, men då blev det inte mer än lite röjning av ris. Detta ris fick till en del ligga kvar, så jag började nu med att bära bort det. Sedan tog jag trimmern och mejade ner lite växtlighet. Då detta var första gången i år jag ägnade mig åt detta, blev det ganska jobbigt. Det tar tid att väcka atleten till liv efter en lång, kall vinter, hihi. Gammkroppen är otränad! Jag blev inte färdig, men nu känns det inte omöjligt längre...

I mitt arbete (det avlönade) är det hjärnan som får jobba, så även om detta är slitsamt är det otroligt skönt att jobba med kroppen som omväxling! Det blev inte sämre av dofterna. Jag blev nästan rusig av syrendoften! Känner att den lön jag får av att pyssla ute är nog så värdefull jämfört med pengar. Vilken förmån egentligen, att på dagarna tjäna pengar och på fritiden tjäna massor av livskvalitet! Just detta projekt bör även kunna bidra med något ätbart. Lycka!

Nej, kära vänner, nu är torparkärringen trött. Sängen lockar. Jag ber att få återkomma med fler rapporter från mina projekt en annan dag. Kan inte låta bli att slänga in ytterligare en bild med blommande slånbärsbuskar. De har förvisso gjort sitt nu, men bilderna kan man njuta av ändå. Finns planer även för ängen...

Just det, jag hade ju utlovat en rapport angående det lilla musbarnet som jag bar ut. När jag var ute senare på kvällen och pysslade med plantorna, hörde jag ett hjärtskärande rop på hjälp från syrenerna. Jag sprang genast dit eftersom jag kände igen ljudet. Det var en liten mus i nöd. Det jag möttes av var Tassemonstret som bråkade med musbarnet. Vad som händer när jag inte ser eller hör, det kan jag leva med. Jag vill däremot inte närvara när naturen har sin gång. Vad jag gjorde? Jo, jag hade vattenkannan i handen så jag "råkade" spilla lite på Tasse. Han lät bli musen denna gång. Något annat känner jag inte till och lika bra är det!

Ha det nu så gott där ute och glöm inte att lukta på blommorna!

Mer dofter

Så har slånbärsbuskarna och häggmispeln gjort sitt. Nu kommer nästa del av naturens fantastiska skådespel. Syrenerna börjar så smått att blomma och de doftar redan underbart. Om ett par dagar kommer det att kännas som att bo i ett parfymeri. En liten försmak...

Skyar av vitt eller juldekorationer

Inga läskigheter ikväll. Har på gång något, men nu ska ni bara få njuta. Tyvärr är skådespelet snart över och slånbärsbuskarna blir vanliga buskar igen. Håll med om att de är fantastiska när de blommar! De ser ut som juldekorationer. Livet i skogen är underbart!

Njut nu av denna lördagkväll och jag önskar er alla en jättefin söndag! På återhörande!



Araneae

Hade tänkt göra ett trädgårdsinlägg, men något annat känns viktigare att berätta för er. som rubriken antyder handlar det om spindlar, så ni som inte klarar det...

Vi börjadei fjol att använda det lilla skjulet som finns i anslutning till trädäcket som uterum. Det behövs lite fix för att det ska kännas OK och maken ägnade sig åt målning igår. Jag planterade rosor (nu kom det lite trädgård iaf) och plötsligt ropade han på mig. Det finns en lucka i golvet och under är vattentanken. På undersidan av luckan fanns den här...

Nu tänker ni: Och vad är det för speciellt med den där då? Det ska jag berätta. Detta var en GIGANT, på riktigt! Om ni minns ett tidigare inlägg om spindeln ovanför duschkabinen som jag tyckte var stor... Glöm det! Den var liten i jämförelse. Denna spindel var i verkligeheten större än på bilden! Abdomen (bakkroppen) var ca 1,8-2 cm lång och ca 1,2 cm bred. Klotformad som ni ser, så nu kanske ni förstår dimensionen på denna varelse. Frambenen var låånga.

Maken som gränsar till fobiker, sa att han var nära att kräkas när han såg den. Fullt förståeligt! Något så in i h-vittis stort och läskigt i spindelväg har jag aldrig sett i detta land! Om det varit jag som öppnat luckan, hade jag vrålat högt och skräckslaget, släppt luckan och aldrig satt min fot i detta rum något mer! Nåja, jag hade nog ringt Ghost Busters för att be om hjälp med att avlägsna detta monster.

Detta var helt klart en hona, för det fanns ett par mindre varianter på väggen nere i "hålet". De var normalstort GIGANTISKA. Vad detta är för sort har jag inte lyckats utröna, trots ett idogt sökande i cyberrymden. Om någon av er vet, så vänligen upplys mig. Det känns inte bra att inhysa superstora spindelmonster utan att känna till deras ursprung. Nej, nu måste jag byta fokus, för det är alltför läskigt det här. Om någon undrar vad som hände med henne så kan jag meddela att det trots allt inte började regna idag...

En otäck upplevelse

Jag var med om något riktigt otäckt igår. Jag skulle på ett möte och färdades på en hårt trafikerad landsväg. Fantastiskt väder och jag njöt där jag åkte fram. Framför mig hade jag en bil, jag kommer att kalla personen som körde Föraren hädanefter. Bakom mig låg en stor lastbil med släp.

Så blinkar Föraren att han ska svänga vänster. Det är en hel del mötande trafik och bara en fil. Ni vet ju alla att vänstersvängar är det farligaste man gör, speciellt på stora, snabba vägar. Nu var detta en 90-väg, men ändå... Ni vet också att om det är mycket trafik både bakåt och mötande, så ska man undvika denna manöver. OM man nu mot förmodan måste svänga, bör man hålla sig så nära mittlinjen som möjligt, för att inte stoppa upp bakomliggande trafik. Föraren kände uppenbarligen inte till någon av dessa "regler" utan han var placerad mitt i vårt körfält.

Genom att det är många mötande bilar, saktar vi in till nästan stillastående. Jag hade tänkt köra förbi, men det fanns inte plats. Hela tiden har jag koll på lastbilen, som närmar sig lite för mycket för att jag skulle känna mig bekväm. När Föraren så svänger av, ser jag hur lastbilen bromsar så det ryker om däcken och den liksom småhoppar fram. Den föraren stampade alltså ner bromsen. Den kommer skrämmande nära... Torparkärringen blev lindrigt sagt kall i brallan och stampade ner gasen i botten!

När bilen sköt fart vågade jag titta bakåt igen och HU vad nära lastbilen var! Normalt är jag ganska laglydig, men inte denna gång. Jag ökade till 110 och såg till att komma så långt från lastbilen som möjligt. Behöver jag säga att hjärtat pumpade något alldeles fruktansvärt?

Nu gick det bra, men det var på håret. Om Föraren såg något av detta hoppas jag att han lärde sig en läxa och undviker sådant här i framtiden. Lastbilschauffören vaknade nog också till och torde vara mer uppmärksam i framtiden. Torparkärringen då? Jo, hon kommer i framtiden att hålla sig undan långtradare och hellre släppa förbi dem (om möjligt) än att ha dem i baken... 

Nu åker jag nog dit!

Misstänker att jag kommer att anmälas för barnplågeri. Det var absolut inte min avsikt, det bara blev så.

Jag hade bytt soppåse och skulle kasta plastförpackningen som lammkorven legat i. Jag öppnar, böjer mig över sophinken och alänger ner påsen. I hinken satt ett musbarn som blev jätterädd när påsen kom seglandes. Han försökte hoppa upp ur hinken, men misslyckades. En tom sophink är som en hög och mycket svår klättervägg. Jag bad hundra gånger om ursäkt och gick för att hämta kameran.

För att få en bättre bild flyttade jag på korvpåsen. Musen rörde sig inte. Det blev en något suddig liten mus på denna bild, men jag nöjde mig med det. Efter en stund kollade jag läget och då satt den lille kvar. Herreguud! Jag hade försatt musbarnet i chock! Stackars, stackars liten. Jag skämdes oerhört. att jag, världens snällaste torparkärring hade traumatiserat en liten oskyldig mus! Nu kommer vi till min rubrik. Jag riskerar att någon i musfamiljen anmäler mig till MO, MusOmbudsmannen! 

Jag fortsatte med maten och gjorde en statuscheck före vi åt. Musen satt kvar, på samma ställe. De Cornflakes jag lagt ner var orörda. Han såg riktigt ledsen ut vid detta laget...

Eftersom jag nu en gång för alla är en riktig fjant när det handlar om små håriga, svartögda varelser med lång svans, så lade jag försiktigt ner sophinken innan jag gick och åt. Tänkte att den lille skulle kunna gå ut om han inte behövde hoppa så högt.

Efter maten satt han dock kvar och nu blev jag riktigt bekymrad. Ett annat litet musbarn satt vid hinken och tittade på sin bror. Maken tittade på honom och jag "erbjöd" honom att vara musmördare. Det ville han inte. Han klarade inte av att döda någon så liten och gullig. Inom parentes kan jag skriva att det är mest tomma hot som kommer från min man, han är inte så duktig på att verkställa dem. Jag bestämde att musen får flytta ut i stället. Jag bar helt enkelt ut hink och mus och släppte ut honom på gräset. Om jag inte varit så korkad, hade ni fått se en riktigt bra bild. Jag hade världens läge att fota när musen började gå mot friheten, men kameran fungerar visst bättre om man slår på den först! Det vanliga brukar vara att folk glömmer linsskyddet...

Nej, jag tror jag klarar mig från anmälan. Det slutade ju lyckligt i alla fall. Jag är dock lite bekymrad över att den lille ska vara ensam ute i läskiga skogen. Jag vet ju att det finns ett stort, gult Tassemonster som lurar där ute. Nåväl, det man inte vet mår man inte dåligt av.

Ha en fin kväll kära läsare. nu ska jag ut och gräva ner några plantor jag fick idag av en arbetskamrat!