För mycket spänning för en torparkärring!

Jag har skrivit klart del 2 av Sagan om... men jag måste berätta om fredagens äventyr först. F´låt = /
Efter trevligt skolavslutningsfirande med Idas sommarvisa (som fick t-kärringen att snyfta lite, jag är himla lättrörd) och Den blomstertid... och lite fika på det, var det dags att åter gå till jobbet en sväng. Jag skriver sväng, för jag var bjuden på avslutningslunch också. Det är till att ha det bra : )
Platsen för lunchen ligger nära en våtmark där jag hört att det finns bl.a havsörn. Tänk att få se dem sitta i träden, det vore nåt! Alltså hade jag med mig klädombyte för att ge mig ut på äventyr. Redan innan  jag gav mig iväg flög det förbi lite frestelser ;-)

För att komma ut på våtmarken måste man klättra in i en kohage, ni vet en sådan där trappa som går upp och sedan ner. Jag har länge funderat på om inte kor kan lära sig gå i trappor... Nåväl, in i kohagen med mig men det fanns inga kor i sikte. jag hade blivit varnad för att dessa kor är ganska PÅ. Jaha... Jag är ju en torparkärring...

Alla som har vistats i en våtmark vet att det landskapet är mycket vackert och annorlunda. det är liksom trolskt... Lugnt och stilla är det inte, det finns mycket liv på dessa ställen.

Jag hade turen att träffa på ett par tofsvipor. De hade helt klart ett bo längre bort och de var oroliga över att jag kom strosande fram. Jag stannade till och tittade på dessa vackra fåglar. De är väldigt fascinerande, ser ut som en korsning mellan en vadare och en rovfågel. Stora är de också upptäckte jag som kom dem så nära. Torparkärringen njöt verkligen av sin utflykt!

Vad mer kan man önska sig än vacker natur med spännande fåglar i? Detta kära vänner, var avkoppling och rekreation på hög nivå!

Nu var jag ju inte där för att titta på tofsvipor utan havsörnar, så jag gick vidare. Då fick jag en känsla. Var jag verkligen ensam? En blick över axeln avslöjade att så inte var fallet. Det hade dykt upp ett par kor. Det materialiserade sig fler kor från skogen. Nu var det plötsligt inte lika rofyllt längre. Ett gäng okända kor som man dessutom varnat för är inget som små torparkärringar tycker är nöjsamt. Alltså vände jag tillbaka - i riktining mot kossorna. Alla som varit i en Småländsk kohage vet att de är mycket tilltalande. En blommande rosenbuske gör ju vem som helst glad...

...utom en torparkärring med ett gäng kor som spanat in henne. När jag ska passera dem kommer fler dundrande nerför kullen. Hde det varit typ 3 st kanske jag tagit det lugnare men jag stannade inte för att räkna. För min del hade det lika gärna kunnat vara 50 st! Nu börjar t-kärringen vara riktigt kall i brallan! JAG VAR JU ENSAM DÄRUTE! Visst fanns det folk som visste vart jag skulle, men ingen av dem har jag någon kontakt med förutom å ämbetets vägnar. Jag provade att skrämma dem, så jag skrek åt dem. Har man bott i Västerbotten nästan hela sitt liv så vet man att det bästa sättet att skrämma en björn är att skrika och flaxa. Det må fungera på björnar, dock inte på kor...

Det som hände var att någon i gänget "svarade" och liksom fnös. HUUUU!!!! Nu började torparkärringen springa! En blick över axeln avslöjade att de hängde på! Just nu såg jag inget mer av allt det sköna runtomkring. Jag var så rädd så jag nästan kissade på mig. Seriöst!

Torparkärringen flydde för sitt liv! För helvete kärring, SPRIIING! Nu ska vi stanna upp och betrakta hela situationen. Betänk att jag hade vandrarkängor på fötterna, de är ganska klumpiga som ni vet. På ryggen en ryggsäck, kameran över axeln och jag höll i den också för att den inte skulle dunsa så mycket. I den andra handen höll jag stativet. Om vi till det lägger att konditionen inte är den bästa, jag är ganska stark men definitivt ingen löpare. Som extra krydda är jag astmatiker... Nu förstår ni nog vad som börjar hända...

Gode värld, hjääälp! tänkte jag där jag sprang. Jag kastade en blick över axeln ibland och visst kom de efter. Tack och lov så lunkade de bara, hade de satt fart hade jag varit chanslös. Där springer alltså torparkärringen med en flock kor i hasorna. Det började bli túngt att andas och jag lät som en blåsbälg. Bakokm mig hörde jag det där skumma frustandet. Ungefär 50 meter från säkerheten börjar jag tappa styrkan i benen och det flimrar lätt framför ögonen. Nu är det slut! tänkte jag och såg för min inre syn hur jag faller och blir nedtrampad av en flock kor.

Här borde det komma en passande bild, men för en gångs skull stannade jag inte och fotade. det hade varit kul att se mitt ansiktsuttryck dock, eller kanske inte. Jag misstänker att mina ögon var lika stora och klotrunda som på en ko : o

Ni kanske tänker att "Nu har det ju brunnit för t-kärringen. Det var ju bara några kossor". Sant, Jag har funderat själv på vad det var som triggade mig så. Direkt när jag såg dem komma upplevde jag ett hot. En orsak kan ju vara att jag inte hade någon kontroll över situationen och kor ÄR oftast väldigt på. Just dessa tänkte säkert Men hej! Tjohoo, torparkärringen vill leka! Spring inte bort! Nu kommer vi! T-kärringen hade ingen tanke på lek hon hade fått ett psykbryt : (

Med uppbådandet av mina sista krafter tog jag mig över i säkerhet och satte mig i bilen och inhalerade lite. Sedan var jag tvungen att gå och titta på mina förföljare. Det var bara en som fortfarande stod vid stängslet och stirrade på mig. Det var helt klart Satan själv i vit skepnad! Trots det korta avståndet så var jag för darrig för att få en skarp bild, men håll med om att detta måste vara a COW FROM HELL!

Jag har fått frågan om det var en tjur. Hur i helsike skulle jag kunna veta det! Jag stannade inte och tittade efter! En sak är då säker, jag kommer ALDRIG mer att gå igenom en kohage ensam om jag inte känner korna vill säga. Neej, nästa gång ska jag ha mycket folk med mig. Ni är välkomna att hänga på när som helst. Jag vill ju så gärna se örnarna och miljön är underbar! Skitkor som förstörde min utflykt! Jag undrar om denna upplevelse betyder att jag ska börja träna för man vet ju aldrig vad som kan hända...

Kramar från

en torparkärring inte värd den titeln 

I trädgården just nu

Det börjar hända saker nu. Jag har som sagt inte så många perenner, men de jag har börjar tala om att det faktiskt är sommar nu. Mina Crazy Daisy som jag frösådde förra året har knoppar! De har fått nya platser dessutom, nu när de inte längre behöver en "barnkammare".

Den näva jag köpte sommaren 2010 har växt till sig och Jacobs stege/blågull som jag fick av en arbetskamrat i fjol verkar trivas. De passar bra bland stenbumlingarna.

Bland rosorna händer det också grejor. Therése bugnet är full av knopp!

HC Andersen ståtar med otroligt vackra, röda blad.

Roligast av allt är att min Alchemyst har knopp. Åh, vad jag längtar till den slår ut!

Nytt för i år är tre jordgubbsplantor, alla olika. Det är mest på kul och plantorna står i en rabatt. Med tanke på fågellivet (små och en gigant) ska jag täcka dem med bärnät, annars blir vi nog osams framöver, hihi. De har redan kart. Tänk om jag får några till midsommar!

På tal om fåglar. Jag vet inte om jag har lyckats uppfostra min madam, eller om hon bara kommit på att detta ställe är bra. Kråkan har nämligen skaffat en ny badplats. Denna gång helt tillåtet! Hon badar numera på en plats som består av torr mossa. Detta har hon gjort ett par gånger, så kanske har mitt tjat gett resultat...

Jag började på detta inlägg för ett par dagar sedan, så det har hänt grejor med T Bugnet : )

Nere vid dammen har svärdsliljorna börjat blomma. Åh, vad jag blir sugen på att fylla dammen! Jag låter bli bara för att inte odla mygg, men jag kan snart inte hålla mig längre!

 

 

Med detta tackar jag för mig ikväll. I morgon blir det skolavslutning och jag tänker traditionsenligt hänga med till kyrkan. Efter det blir det fika i hembygdsparken i byn dit jag ska åka och som extra grädde på moset ska jag gå ut och äta lunch med en arbetskamrat. En gräddklick till måste vara att de lovat kalasväder i morgon! En dag att se fram emot alltså!

Kramar från

Lisa

Ett pausinlägg

Tyvärr får ni vänta lite till på del 2 av Sagan om den lille måsens bror. Jag har pysslat med annat i helgen och just nu är jag himla trött. Men jag bara MÅSTE berätta om vad som hände när jag kom hem från jobbet...

Solen sken och det var helmysigt ute. Jag gick en liten runda i trädgården och tittade till plantorna. Min synnerligen goda perception gjorde att jag lyssnade lite extra. Helt klart en fågelunge och jag gick mot ljudet. I ute rummet satt en liten, liten pippi! Så makalöst gullig! Jag vågade inte gå så nära först...

Nu var det en ganska lugn liten pippi, så jag fick komma riktigt nära. Det var en liten gulsparvsunge. Jag pratade (såklart) med den hela tiden och när de är så små är de inte rädda för torparkärringar ;-)

Jag tog den i handen och skulle bära ut den, men jag höll för löst så den flög till andra sidan. Jag gick dit och styrde ut den genom öppningen. Glatt flög den mot fríheten och SMACK! så satt den i gapet på Tasse! Nu blev det fart på T-kärringen, det vill jag lova!

TASSE!!!! SLÄPP FÅGELN NU! Vrålade jag och satte av efter honom. LÅT BLI DEN! STANNA! Nu är Tasse inte rädd för mig, så han stannade en bit bort. Han tänkte inte släppa taget om sitt byte, men jag tog ett stadigt grepp om nackskinnet på honom och sa till honom att släppa NU! Duktig och fin som han är så gjorde han det. Och nej, jag gjorde absolut inte illa Tasse. det skulle aldrig falla mig in. Jag tog upp den lille pippin och den var helt oskadd.

Så liten! Jag har alltså små händer, bara så ni vet. Jag lät den sitta kvar och hämta andan lite och så fick jag ju njuta av synen!

Kärlek... Nåväl, detta var inget kramdjur och den kunde ju dessutom flyga. Alltså styrde jag stegen mot ett träd. Jag höll ut handen och väntade...

Och så flög den iväg! Vilken glädje! Tala om hjärtevärmande upplevelse. Det är egentligen inte klokt vad mycket märkligt som händer runt mig nu. Jag måste vara inne i ett flow av något slag. Jag har alltid varit en sådan som är lyhörd för djurens läten och nu när jag bor i skogen lär jag mig att känna igen olika ljud. Vi har aldrig haft så mycket fåglar förut som detta år. Såklart beror det på att jag började mata dem!

Denna gång alltså en berättelse med ett riktigt lyckligt slut. Kanske är det så att måshistorien slutar lyckligt också, ni får vänta och se...

Lev & må,

Lisa

Sagan om den lille måsens bror del 1

Det blev tomt uppe i takvåningen när den lille måsen försvann. Syskonen hade sett att han var nere på marken och att föräldrarna inte brydde sig om honom. De hade också sett hur föräldrarna hackade på honom och det kunde de inte förstå. De visste inte att det går till så i djurvärlden. Att ungar stöts bort av sina föräldrar, eller lämnas åt sitt öde, om de är sjuka eller skadade...

Den lille måsens bror vågade inte gå så nära takkanten, han hade ju sett vad som kunde hända. Nej, han höll sig därifrån men visste inte att det fanns en annan fara där uppe. Plötsligt gav golvet i boet vika och den lille störtade ner i ett svart hål!

Ooooiiiii, vad fort det gick! Han flög genom röret! Så tog det stopp och den lille slog i botten på röret. Mamma, hjäääälp! ropade han. Han kunde höra sina föräldrar ropa på honom utanför, men han såg ju inget. Det var becksvart i hålet!

Några timmar senare kom torparkärringen gående. Hon tyckte att hon hörde ett välbekant ljud. Det lät som den lille måsen hon mötte några dagar tidigare. Hon lyssnade och blicken drogs mot ett stuprör. Det kunde väl inte vara så?

Torparkärringen gick snabbt över gatan och lyssnade...

Minsann! Det var en liten måsunge! Lilla vän! ropade torparkärringen. Jag ska hjälpa dig!

Hon försökte dra isär röret, men det satt fast. Så kom hon på att ringa vaktmästaren som kom och tog bort en del av röret så det gick att titta ner. Det var alldeles svart men den lille måsen fortsatte att ropa på hjälp. Vaktisen lyste med en ficklampa och det visade sig vara en bra bit ner. Röret gick ner i backen och krökte sig sedan. Vaktis blev då mindre intresserad av att hjälpa till, så nu var torparkärringen ensam med detta dilemma.

Hur i Herrans namn skulle hon få upp den lille? Det var ju minst en meter ner! Brandkåren kanske skulle kunna hjälpa till? Nu fanns det inget telefonnummer till stationen så hon ringde till poliskontoret istället. Den trevlige polismannen förstod problemet, men kunde tyvärr inte göra något. Han berättade att brandkåren inte räddade måsungar ur rör. Nehej, dags att hitta på något annat då...

Så kom torparkärringen på att det finns en fågelklubb i Staden. Alltså ringde hon till en av medlemmarna och bad om råd och fick numret till en man som brukar ta hand om och rädda fåglar och andra djur. Det visade sig vara en mycket förstående man och han lovade att komma förbi efter jobbet. Det blev långa timmar och torparkärringen hade svårt att koncentrerta sig på sitt jobb. På lunchen gick hon och köpte en ficklampa för att kunna titta till den lille. Det satt något läskigt på väggen men längre ner fanns måsungen!

Hjälp mig! ropade den. Det är kallt, mörkt och hemskt här! Torparkärringen kände sig själv väldigt hjälplös. I väntan på att mannen skulle komma kunde hon inget göra förutom att prata lugnande med den lille. Måsungens föräldrar satt på taket mittemot och ropade på sitt barn. Hjälp är på väg! ropade torparkärringen tillbaka. Stackars liten som satt där nere i mörkret...

Den lille måsen var rädd och olycklig. Röret fortsatte in i mörkret och det luktade konstigt. Ibland hörde han sin mamma ropa på honom men hur mycket han än skrek tillbaka så kom hon inte och räddade honom. Ibland kom människan som kallades torparkärringen och tittade ner i hålet. Hon lät snäll och försäkrade honom om att hon skulle hjälpa honom upp ur hålet.

Till slut kom så mannen som utlovat. Han hade hjälpt många olika djur genom åren, men att fiska upp en måsunge ur ett rör hade han aldrig provat. Han hade satt fast en slags plattform av ståltråd på ett metspö och detta sänkte han ned i tanke att måsungen skulle kunna lyftas upp. När lillmåsen såg den konstiga saken sakta komma neråt blev han jätterädd! Vad var det där för läskig sak! Den lille måsen kröp förskräckt in i röret darrande av rädsla.

Han hörde torparkärringen locka på honom men aldrig att han tänkte närma sig den där saken! Den såg så otäck ut i ficklampans sken. Människorna där ovanför väntade och väntade på att den lille skulle komma fram igen. Mannen spelade måsljud i mobiltelefonen i hopp om att det skulle locka fram lillen, men icke. Till slut försvann människorna och den lille måsen var ensam igen.

Senare på kvällen kom torparkärringen förbi igen och pratade med honom. Hon lyste ner i röret med en ficklampa men den lille vågade inte sticka fram näbben. Tänk om den där läskiga manicken skulle komma farande! Är du där lille vän? frågade torparkärringen. Den lille orkade inte svara. Han hade varit nere i röret så länge och han var hungrig och trött. Jag måste åka hem nu, sa torparkärringen. Jag hoppas att du lever och jag kommer tillbaka i morgon.

Neej, gå inte! tänkte den lille måsen. Jag vill inte vara ensam här nere! Hans tankar kunde ingen höra och snart var han ensam igen. Snart sänkte sig mörkret ännu mer och det blev natt. Där nere i röret var det totalt svart och den lille måsen frös. Det var så kallt om fötterna! Han saknade sin mamma! Han hade inte hört henne på mycket länge och han tänkte att hon nog glömt honom. Till slut somnade den lille måsen, ensam och olycklig i sitt trånga, mörka, kalla fängelse...

Torparkärringen kunde inte släppa tankarna på den lille måsen. Vad mer kunde hon göra? Faktiskt ingenting. Kanske hade mannen varit förbi och plockat upp den lille? Tanken på att den satt där nere i mörkret var så smärtsam! Så onaturligt för en fågel att vara fången i ett mörkt rör! Precis när hon skulle somna såg hon en mardrömslik bild framför sig: en liten, liten måsunge i en svart fängelsehåla...

Saker på P

Jag vill börja med att tacka för hjälpen med växten. Så typiskt att det skulle vara en farlig sådan! Den är ju så vacker! Nåväl, eftersom både Herr och Fru Torpare är allergiker och astmatiker (och t.kärringen har ju fler defekter exempelvis eksem) så avvecklas de. Tack ännu en gång!
Så är denna Nationaldag nästan till ända. Dagen har "firats" utomhus. Först en lat stund i solsängen. Det blev extramysigt när Kråkis kom och lade sig och solade ett par meter ifrån. Hur behagligt det än var, så tyckte jag att det var läge att ägna sig lite åt grävning också. Innan vi går över till det, börjar vi med saker på P: Plantor.

Jag har ju sått lejongap från egna frön, men det dök upp tre bastarder i sådden. Hur i Herrans namn det kommit med frön från nicotiana fattar jag inte...

Det lilla lejongapet på bilden bredvid är en rar överrskning. Den har nämligen frösått sig själv i rabatten. Synd att det bara blev en : )

För att kunna fortsätta med nästa P, blev jag tvungen att åka till affären för att köpa jord. På vägen därifrån kom det plötsligt ett Pälsdjur skuttande över vägen mitt i samhället. Inte varje dag man ser en hare i byn!

Väl hemma igen fortsatte jag med min lavendelPlantering. Jag tänkte om och bestämde att det inte skulle passa med rosor där. Vad som däremot kändes logiskt var att sätta fler lavendel. Jag försöker lära mig att tänka lite mer i mängd och inte bara plottra. Jag ser fram emot att de växer till sig, då kommer det att bli fint!

Det är nästan klart med stenar runt kanten också. Att pyssla med lavendel är himla trevligt tycker jag. Det luktar ju så gott! Just detta projekt kommer nog att gå överstyr, för jag får lust att plantera ännu fler! Jag satte en vitlysing efter raddan med lavendel så att fortsätta åt det hållet har jag stoppat, he he.

Anledningen till att detta har tagit så lång tid, är att det inte går att vara ute på kvällarna nu. Det kommer miljarders miljarder med svidknott och förpestar tillvaron. Vi har inga mygg ännu och en orsak till det är nog att dammen fortfarande är torr. Kläckningsmaskinen ur funktion alltså ;-) Liite vatten finns det och någon som jag tycker är väldigt stor och läskig kom för att dricka.

En bålgeting. Observera att jag står ca 70 cm ifrån och tar bilden. Att jag vågade! Det som avslöjar att jag var lite nervös är att skärpan inte är helt perfekt, hihi. Även om de är läskiga tycker jag fortfarande att de är ganska vackra. Fast helst på håll...

Tillbaka till ämnet Plantering. Min miscantus har äntligen fått sin plats. Som vanligt blev det att bygga på höjden, så är det när man bor på en stenhäll (eller är det urberget). Så småningom ska allt vävas samman mot dammen, men Rom byggdes inte på en dag...

Man kan tycka att torparkärringen är ganska ostrukturerad i sitt trädgårdsarbete, men det fungerar bättre för mig att göra lite i taget. Det hinner sätta sig bättre då. Helst vill jag ha hostor vid kanten och jag ska prova även om det är mycket sol. Går det så går det : )

Nu börjar jag vara ganska trött så det är dags att lägga sig. Innan dess slår jag till med några mer saker på P nämligen fler Pälsdjur.

Detta är en synnerligen välmående ekorre. Titta vad pälsen glänser!

Nu gör jag som Kurre här och skuttar i säng. Sov gott kära vänner och ha en fin torsdag!

Kramar från
Lisa

Vad är detta för växt?

Ett lite snabbt inlägg så här. Jag behöver er hjälp med att artbestämma en växt jag har. Den är mycket frodig och brer ut sig mycket. Den blir hög, men just nu är den ca 1 meter. Blomstänglarna når över 1,70 och jag vill minnas att blommorna var någon sorts vit nyans. Såklart finns inte en enda bild från förra året. Nu som torkade är blommorna brun/rosa/beige.

Efter att ha bläddrat igenom floran hittade jag bara en blomma som skulle kunna vara en kandidat, gullvippa. Problemet är att jag inte minns att blommorna var gula. Kan förvisso vara något dement, men... Nåväl, här kommer några bilder:

Den har som ni ser väldigt vackert bladverk. Jag är sugen på att flytta ett par stycken, dock inte till någon rabatt, men jag vet inte om det är ett ogräs som jag blir olycklig på. Den har hittills inte spridit ut sig så mycket.

Jag hoppas att ni kan bringa klarhet i detta. Ha nu en fin nationaldag. Jag firar som vanligt, dvs. inte alls, hihi. Jag bara njuter av en extra ledig dag med hyfsat väder : )

Lev & må,

Lisa

En lördag i livets tecken &trädgårdskonst(igheter)

Tack för visad uppskattning av sagan. Jag erkänner att jag själv gråter när jag läser den (jag bölade hela tiden när jag skrev den faktiskt). Jag är fortfarande starkt påverkad av den händelsen, så går det när man har kärlek i överflöd och ständigt värnar om di små och utsatta...

Nu är det ju så att det finns massor av glädje och livskraft i naturen också. Jag har ju haft span på en fågelholk i några veckor. Varje kväll denna vecka har jag sett en liten talgoxe i hålet, ropandes efter MAAAT! Så vansinnigt gulligt!

Mor och far Joxare har haft ett sträv för att fylla på i kakhålet på ungarna. Denna bild är från i måndags och jag förstod att de snart skulle vara flygfärdiga. För en gångs skull var alla makter med mig, de lämnade holken för första gången idag. Jag hade dessutom turen att se en liten joxare och jag kom riktigt nära. Torparkärringen proudly presents the Lill-Joxare!

Nu var det ju så att inte alla ungarna vågade ta det stora steget och lämna boet. Åtminstone en fanns kvar under dagen.

Det är verkligen skitsvårt att få bra skärpa på holken. Kan bero på att föremålet inuti rör på sig väldans snabbt ;-) Alltså satt denna lilla plutt kvar och hojtade efter smask medans den tuffare brodern (eller systern) satt på en gren utanför. Och nedanför stod Torparkärringen och myste! Tala om hjärtevärmare! Ni får några bilder till!

 

En fin balans mot tidigare upplevelser, eller hur? Livet ger och tar, så är det bara. I kväll satt de små i lönnen vid uteplatsen och de var omöjliga att se. T-kärringen hade verkligen flax i förmiddags!

Nu har allt inte bara handlat om små pippisar. Neej, det finns stora fåglar också. Jag har ägnat kvällen åt att plantera hängpelargonerna i nya krukor så nu är de färdiga att hängas upp. Det är där pippis modell gigant kommer in i bilden. Kråkzilla ni vet. Hon älskar att vara med när jag pysslar men vi har inte riktigt samma intresse för blommor. Kråkis får tvångssyndrom när hon ser växter och hon bara MÅSTE smaka på dem. Vi var inte riktigt kompisar där ett tag...

Det var en gång en riktigt fin hängpelargon... Det värsta är att hon VET att det är förbjudet. Hon smyger fram och syns nästan inte alls (tror hon). Nåväl, lite smolk i mysbägaren får man tåla. Förutom pellisarna så fick callan, en canna och min nyinförskaffade bananplanta nya krukor. Det blev väldans exotiskt där ;-)

En dam i sin rätta miljö. Dessa smakar hon inte på. Callan förstod jag att hon skulle låta bli, men bananen... Vi får väl se hur det går när jag placerat ut dem, suck. Jag har faktiskt bestämt att göra som ni säger och ge henne en egen plantering. Jag tror inte att hon fattar det, men... Just nu känns det som att hon bara jäklas med mig för att få uppmärksamhet för i fjol åt hon inte pelargoner t.ex. Skitkråka (skriver t-kärringen med kärlek).

Så över till trädgårdskonsten. Eller är det konstigheter? Jag skulle kunna tänka mig en bara på kul, för detta är humor på hög nivå!

Zombie garden-gnomes! Tänk vad folk hittar på! Jag är imponerad av kreativiteten som finns där ute i världen. Nog för att jag är tokig, men detta skulle jag aldrig komma på själv = ) Förvisso ingen mysfaktorshöjare, ej heller vackert men ack så underhållande!

Eftersom detta inlägg publiceras idag söndag, så kan jag meddela att alla små joxare är utflugna. Var de håller hus nu vet jag inte för det är väldans tyst vad gäller dem. Jag känner en enorm glädje och tacksamhet att jag hann vara med och se den lille igår. Det är helt klart att mycket god hörsel och uppmärksamhetsförmåga är en bra kombo!

Kramar från

Lisa