Långsur läsning?

Visst är det fantastiskt med språk! Tänk vad mycket roligt man kan ha med ord. För mig öppnades en helt ny värld när jag som liten parvel för första gången gick till biblioteket. Många böcker fanns det och kan ni fatta, man fick låna hur många som helst! Den första gången lånade jag ett gäng böcker som jag läste ute på bibliotekstrappan. Sedan gick jag in, lämnade tillbaka dem och lånade nya som jag tog med hem. Efter den dagen var jag ohjälpligt fast! Jag tillbringar fortfarande mycket tid med näsan i en bok, har kanske ändrat smak lite genom åren...

Undrar hur världen hade sett ut om inte Sumererna i det gamla Mesopotamien uppfunnit kilskriften? Kanske hade vi uttryckt oss i bilder istället? Hujedamig, vad tjocka böckerna skulle vara då! Nationalencyklopedin skulle behöva en egen lokal. Att låna på bibblan skulle kräva en släpvagn...

Så var det det där med ord. Långsur tycks vara en obekant term. Man kan vara långsint (fast helst inte), långfil kan man äta, så varför skulle man inte kunna vatra långsur? Ordet kändes helt rätt när jag skrev det igår, fast ändå inte. Något gnagde längst bak i huvudet ( det var inte trämask) efteråt. Kan det vara så att jag hittat på ett nytt ord? Vilken fröjd och glädje för någon som mig! Erkänn att det är ett bra och användbart uttryck!

Ytterligare ett exempel på att ord och språk är fantastiskt; om jag inte fått en kommentar angående ordet långsur så hade jag inte börjat fundera på det heller. Då hade jag inte suttit här och skrivit och ni hade inte suttit där (var nu det kan vara) och läst detta heller. Slutsatsen blir därför att era kommentarer är uppskattade! Fortsätt gärna med det.

Slutligen måste jag erkänna att min ordhybris (kan det vara ett nytt ord) var överilad. Jag Googlade på långsur och upptäckte att det ordet redan var uppfunnet. Nu, är jag en riktigt suur torparkärring = (

Lycka är

Att öppna en alldeles ny bok och lukta i den!