Något bortglömt

I mina samlingar fann jag denna gamla dikt. Den skrevs i yngre dagar när allt inte var så fullt av rosor (kändes som törnen ibland). Nu som torparkärring tänker jag inte så, men jag tycker om den (och nu kommer Jante och tar mig). Nåväl, i förra inlägget skröt jag, så varför inte passa på att känna sig märkvärdig en dag till ; ).
 
Jag tänker dessutom på en person nu när jag läser den, så jag dedikerar den till henne...

Utanför

ensam 

i en innehållslös genemskap.

En främlings språk

tankar...

Avskärmad från det jag söker

har behov av.

Utanför

ensam

men havet är stort

där finns det plats.

Den som söker

finner

och jag kan hålla andan länge

Lycka är

Att hitta bortglömda saker!

Ps! Jag känner att det är viktigt att poängtera att havet i detta fall betyder världen. Det kan misstolkas och få en riktigt tragisk innebörd. Jag brukar normalt inte förklara mina alster, men då detta forum når till många människor som jag intekänner... Är ni dessutom openminded så ser ni hur hoppfullt den slutar!