Anekdoter från sjukhusmiljö

Just det, idag tar jag er med till sjukhuset. Vi börjar för nio år sedan, då torparkärringen skulle göra en magnetröntgen av sitt knä. Jag visste hur kameran fungerade och hur det går till, dock var jag inte beredd på att den var så liten. Skicka in en t-kärring i en smal, plastig tunnel med fastspänt ben är inte någon hit!

 

Bild från ki.se

Den mackapär jag skulle in i var dessutom något äldre och således längre. En kortvuxen t-kärring hade inte ens huvudet utanför! Om jag böjde huvudet lite bakåt kunde jag se taket åtminstone, men känslan av att vara instängd var stark. Nåväl, de startade och då kom det jag inte visste något om, nämligen ljuden. Nu fick jag totalpanik och det var bara att avbryta och ta ut mig. Nu reagerade jag inte bara psykiskt utan även fysiskt. Benen skakade så hela britsen rörde sig!

Nu hör till saken att denna blivande torparkärring är insatt i hur nervsystemet fungerar, så jag höll en föreläsning för min kompis som var med som stöd samt sjuksköterskan. Ni får en liten, kort sammanfattning av den och den som inte tycker det är intressant kan utnyttja det somatiska nervsystemet och scrolla ner, hihi.

Det som hände var att det autonoma nervsystemet helt tog över. Det är den del av vårt system som vi inte kan styra med viljan exempelvis andning och hjärtverksamhet (motsatt system är det somatiska som vi använder när vi rör oss t.ex). Det autonoma systemet delas in i två delar; dels det sympatiska som fungerar som gasen, dels det parasympatiska nervsystemet som är en broms. Detta system dämpar effekten av det sympatiska och det "arbetar" när vi vilar och återhämtar oss. Alltså, mitt sympatiska system slog på för fullt eftersom jag blev rädd. Vid rädsla behövs extra energi och att vilja fly är en vanlig reaktion = ökad blodcirkulation till benen. Nu kunde jag ju inte springa bort så då skakade jag istället. I väntan på att det parasympatiska systemet skulle ta över pladdrade jag på. Det är nämligen inget annat att göra än att vänta på att kroppen ska lugna ner sig...

Så småningom slutade jag skaka och vi kunde genomföra undersökningen. Det var absolut inget jag hade lust att göra igen, så det så!

Nu har jag ju nyligt haft en sväng av sudden deafness och ett led i den processen är...

Yippiee, eller not = ( Nu skulle torparkärringen in i tunnan igen och denna gång med huvudet före! Fasors öde! Den "trevliga" tillställningen var förra måndagen. Jag försökte peppa upp mig själv allt jag kunde, men efter lunch den dagen kom ångestmonstret smygande och parkerade i min mage. Den främsta anledningen till det var att jag läst på om magnetröntgen av huvud/öron. Mina studier visade nämligen att man skulle måsta ha en "hjälm" modell Hannibal Lecter över huvudet/ansiktet. HJÄLP! Inte nog med att jag skulle in i tunneln, jag skulle stängas in i en hockeymask också! Här kommer en länk till Vårdguiden med en liten film...

Ett par timmar senare var det dags och då hade t-kärringen arbetat upp ett ordentligt psykbryt. Jag började gråta, jag darrade och bara åsynen av sprutan med lugnande som jag erbjöds fick mig att vilja springa därifrån. Jag förvandlades till en mycket liten och ynklig varelse, tro mig... Som ni vet så är det alltid löpande-bandsystem på röntgen och tid för knasbollar har man inte. Den mycket (para)sympatiska, hihi, manlige sjuksköterskan gav upp sina försök att få ordning på mig och en annan sjuksköterska kom in. Tro inte att jag skäms, för det gör jag inte. Vissa saker kan man inte rå för!

Förutom att man förnedrar sig o de luxe, så känner man sig ännu sämre eftersom man ju upptar deras värdefulla tid. Nu är jag i grund och botten klok, så jag bad om att få gå in och prova lite. Ta på "hjälmen" (som är en antenn) och åka in i kameran lite. Så fick det bli.

Den tålmodiga kvinnan gick med på mitt förslag om exponering (en KBT- terapeutisk metod som används för att hjälpa människor med fobier t.ex). Jag höll henne krampaktigt i handen och hon körde mig ut och in i maskinen några gånger och jag bekantade mig med ansiktsmasken. Där kom en vändpunkt. En liten torparkärring har ett litet huvud så jag upptäckte att jag kunde krypa ur masken om jag skulle vilja det. Det skulle jag naturligtvis aldrig göra, men kontrollen fanns plötsligt hos mig. Jag satt ju inte fast! Om nu någon undrar så sitter man inte fast överhuvud (ha ha) taget, det var något min hjärna själv fantiserat ihop.

Efter sisådär 25 minuter var vi klara och jag kände att nästa gång så fixar jag det. Kanske med en spruta Stesolid för att lugna mig. Hur som helst var jag otroligt stolt över mig själv för att jag övervann det mesta av rädslan.

Idag var det dags igen. Ingen ångest, men en lätt oro. För att behålla lite självaktning bestämde jag att vi skulle prova utan lugnande. Vid ett eventuellt frispel skulle de få spruta mig. På med antenn och in i kameran. Håll i er nu!

JAG KLARADE DET! Utan Stesolid och alldeles ensam där inne. Jag överlevde t.o.m kontrastvätskan som sprutades in i armen. Jag var lite orolig för det, för min hjärna kan fort få för sig att något läskigt händer. Tro nu inte att jag var så kaxig. Neheej då. Jag fick fokusera en del på att hålla tillbaka paniken. Vissa av ljuden är värre än andra. Nu kan jag berätta att bilden här ovan är efter undersökningen. Jag tvingade sköterskan att fota, he he. Här kommer en till!

Victory! Det var lite semmelvarning faktiskt = ) Jag är så stolt och nöjd över mig själv så det kan ni inte ana! Till saken hör också att detta är en större kamera än den jag hälsade på i vid knähistorien. Den är kortare och vidare. Jag som gillar Star Wars och sån´t borde egentligen tycka att det är häftigt. Maskinen ser ju ut som något från rymden. En mini-Stargate...

Måste också berätta att personalen jobbade över för min skull. Jag hade samma sköterskor som förra måndagen. All cred till dem!

Jag hoppas att jag inte skrämt upp någon av er, kära läsare. Det är inget farligt! Om nu någon har en magnetröntgen på gång och känner sig rädd, så tveka inte att upplysa läkaren om detta innan ni åker dit. Man kan få lugnande innan man kommer till röntgen, ungefär som personer med tandläkarskräck kan få. Tveka aldrig heller att visa er rädsla. Man har rätt att uttrycka sina känslor!

Nej, gott folk. Nu är jag väldans trött. Torparkärringar ska inte utsättas för så mycket spänning inom loppet av en vecka. Dags att krypa ner i lådan alltså. Sussa gott så hörs vi!