Änder med förskräckelse

Jaha, nu har han åkt... Väldans vad tyst det är när man kommer hem. Nåväl, det är bara att acceptera. Idag hade jag tänkt göra ett trevligt inlägg om tulpaner, men jag hamnade i något helt annat. Något riktigt obehagligt faktiskt, så jag vill varna lite. Här kommer en våldsam historia från ankdammen...

Våren är här på riktigt nu. Fru Gräsand har fått ungar. Ett helt gäng små dunbollar som är glada och nyfikna på livet. Fru G. And är mycket stolt över sina små.

De simmar så glatt i dammen, långt från bekymmer och helt ovetande om faran som lurar.

Plötsligt kommer en främmande and farande som ett jehu genom vattnet! Han kastar sig mot Fru And och kvackar henne rakt upp i ansiktet.

Försvinn din odåga! Ropar Fru And. Låt mig vara din slyngel!

Hon börjar simma bort därifrån. Fort fort så den unge m(and)nnen inte ska ge sig på hennes små. Till hennes förskräckelse dyker då en av den unge andens kumpaner upp!

Vad kallar du min polare, din mara? Fräser han. Ingen tilltalar en medlem ur bANDidos på det viset!

Plötsligt kastar de sig över Fru And och trycker ner henne under vattnet!

Hon kämpar allt vad hon kan för att komma upp till ytan. Det bubblar och fräser runtomkring dem. Fru And kommer upp till ytan, fyller sina lungor med luft och skriker rakt ut! De är dock mycket starka och alla skrik gör att resten av gänget kommer simmande. Fru And tar sig upp ur vattnet, men gänget är henne hack i häl.

Fru And är trots sin litenhet stark och hon kämpar för sina ungars liv. Hon måste skaka av sig dessa missdådare! Hur ska de små dunbollarna klara sig annars? En tredje ogärningsman sällar sig till sina polare och hjälper till att hålla fast henne.

Fru And skriker och gråter och flaxar vilt omkring sig. De gör illa henne! Ytterligare en and sluter upp och nu har Fru And verkligen problem. De hackar på hennes huvud och sliter henne i skinnet. Det gör så ont!

Hjälp mig någon!!! Ropar hon, men ingen bryr sig om hennes förtvivlade skrik. Hon tänker på sina små och plötsligt får hon nya krafter och orkar kämpa emot. Det dyker upp en femte and, men han vågar inte riktigt ingripa. Hon skriker åt honom att hjälpa henne men han springer bara runt dem och känner sig maktlös. Vad ska han göra mot fyra medlemmar från bANDidos?

Trots att Fru And sprattlar och tar sig loss några gånger börjar hennes krafter avta. Hon orkar inte kämpa emot mer och hennes kluvna näbb gör det svårt att skrika.

Hennes ögon börjar långsamt förlora sin glans och blir matta. På huvudet har hon ett stort sår, men snart känner hon inte smärtan längre... Hon tänker en sista gång på sina små och hoppas att de ska klara sig ensamma när hon inte längre kan simma vid deras sida...

De små är helt ovetande om vad som händer en bit bort. De känner sig lite oroliga och undrar var mamma är och samlas invid strandkanten. Så tar den ena ungen ett par simtag ut från kanten och de andra följer efter...

Så går livet vidare i ankdammen och så vitt jag vet, simmar de små fortfarande omkring i jakten på livet. Snipp, snapp snut - så var sagan slut!

Som ni säkert förstår så var detta en hemsk upplevelse! Under hela detta överfall skriker jag åt dem att sluta. Jag kommer så nära så de är en halv meter från mina fötter men de låter henne inte vara. Jag kastar en pinne på dem, utan effekt. Faktum är att jag blev spyfärdig när jag såg skadorna på henne och vid det laget klarade jag inte att fota. Kanske överlevde hon, för det sista jag såg var att hon flög därifrån (med två jävlar, ursäkta) efter sig. I morgon ska jag gå dit och titta igen. Hoppas att ungarna mår bra.

Jag undrar vad de egentligen pysslade med. Först trodde jag att det var ett parnings/våldtäktsförsök, men det blev för mycket våld för det. Livet i naturen är inte alltid gulligt och vissa saker kan man inte göra någonting åt. Fast vissa saker önskar man att man slapp uppleva. Om nu någon undrar hur fasiken jag kunde både ta bilder och filma så kan jag upplysa att det ger distans. Utan kameran hade jag nog fått ett psykbryt!

Nu ligger torparkärringen i soffan med Tasse på benen. Hur knasigt det än låter så ska jag se Black Swan nu. Jag hyrde den på bibblan i torsdags och måste lämna tillbaka den i morgon. Känns inte som en passande film just i kväll. Maken bortrest och så detta ankdrama i färskt minne. Det finns en bit paj kvar så jag tror jag hämtar den som tröst.

Ha en fin kväll nu och tänk på trevliga saker. Jag lovar att nästa inlägg bara ska vara gulligt!

Kramar

Lisa