Sagan om Kråkan

Vissa bilder känner ni igen, andra inte. Här kommer i alla fall

Sagan om Kråkan

Det var en gång en påfågel som skulle komma att kallas Kråkan. Hon hade nyligen flyttat med sin kompis Sir Lancelot till ett nytt hem och det kändes lite konstigt. På detta nya ställe fanns katter, hund och höns men det var inget problem. Kråkan var van vid andra djur. Men en dag kom en man på besök och han hade en hundvalp med sig. Valpen tyckte att påfåglarna såg roliga ut och satte genast av efter dem. Då blev fåglarna jätterädda och flög hastigt iväg.

Kråkan och Sir Lancelot kom efter ett par dagar till Torparkärringen. Hon trodde inte sina ögon när det plötsligt en dag stod två påfåglar utanför staketet. Som den snälla människa hon är hämtade hon något ätbart (det enda som fanns var skorpor och hårt bröd) samt en skål med vatten.

Sir Lancelot, som var en ung tupp, bara 1,5 år gammal, ville kolla in trädgården också. Han hoppade upp på staketet och sedan ner på gården. Torparkärringen blev lite orolig för hon visste ingenting om påfåglar. Förstör de rabatter? Sir Lancelot strosade bara omkring lite men sedan blev han orolig över Kråkan som var kvar på andra sidan staketet.

Han försökte ta sig ut till henne genom fårstängslet som satt på insidan, men han var för stor. Torparkärringen blev jätterädd att han skulle göra sig illa, så hon öppnade grinden och lockade på honom. Då kom Kråkan in istället. Nu fanns där två fina påfåglar i trädgården!

Kråkan och hennes kamrat stannade hela kvällen. Sir Lancelot ville se mer av världen så han flög upp till en bra utkiksplats.

När skymningen föll hittade påfåglarna en stor tall med fina grenar att sitta på.

På morgonen efter sprang torparkärringen ur sängen och till ytterdörren. Hon gick ut och lockade på fåglarna och tittade överallt, men de fanns ingenstans. Sorgsen åt hon sin frukost och åkte till jobbet...

Vad hände då med påfåglarna? Jo, Kråkan och Sir Lancelot hade flugit iväg på nya äventyr. Att vara i den stora skogen, när man inte är van, är farligt och plötsligt kom en stor brun projektil farande!

En örn! Den hade lockats av Sir Lancelots vackra, blå färg. I ett huj dök den ner på honom och Kråkan sprang förskräckt in i buskarna! Kråkan blev mycket ledsen och rädd. Nu var hon ensam i den stora skogen och hon kände sig väldigt nedstämd och vilsen...

En vecka senare när torparkärringen kom hem från sitt arbete hörde hon ett konstigt knackande ljud. Först såg hon ingenting, men så upptäckte hon att Kråkan var tillbaka! Torparkärringen blev överraskad och glad, djur har hon alltid tyckt mycket om.

Sir Lancelot fanns ingenstans och torparkärringen blev mycket bekymrad. Vad kunde ha hänt? Fanns han i närheten eller hade något djur tagit honom? Kråkan kunde inte berätta, men hon visste ju vilket öde som drabbat honom.

Det gick några dagar och Kråkan var kvar. Hon satt ofta på bron och höll sig alltid i närheten av torparkärringen. Nu tänkte t-kärringen att hon måste köpa riktig mat till Kråkan. Hon hade nämligen läst på om påfåglar och visste vad de ska äta. Mycket kan de finna själva i naturen, men det behövs extra foder också. Alltså åkte hon till Lantmännen och inhandlade en säck med foder.


När torparkärringen skulle åka därifrån kom en ung man emot henne och frågade Är mina fåglar hos dig? Han hade hört inne på affären att någon frågat efter foder till påfåglar. Torparkärringen fick en klump i magen men berättade så klart att det var så. Även mannen blev bekymrad över att Sir Lancelot var borta. Det finns inte så många rovdjur som tar påfåglar förutom örnar och de finns det gott om i dessa trakter.

Mannen var inte lika intresserad av sina fåglar när den ståtlige tuppen var borta, så han tyckte att kråkan kunde stanna hos torparkärringen om hon inte hade något emot det. Såklart hade hon inte det! Hon blev jätteglad över detta!

Kråkan vet att t-kärringen ofta har något smaskigt med sig och hon tittar alltid nyfiket på en utsträckt hand.

I Kråkans nya hem fanns det fler varelser. Den såg konstig ut, tyckte Kråkan, men visade sig vara en bra kompis. Inte alls bråkig utan väldigt snäll!

Något som torparkärringen funderade mycket på var vart Kråkan tog vägen på natten. En kväll fick hon svaret, vilken märklig syn i den Småländska skogen!

Nu lever så Kråkan och torparkärringen i lycka och harmoni tillsammans och här slutar sagan. Det kanske kommer fler berättelser om Kråkans äventyr. Sommaren är lång och Kråkan hittar på nya rackartyg varje dag. Snipp, snapp snut - så var sagan slut!

Jag har inget belägg för att Sir Lancelot tagits av en örn, men det verkar troligt. Kråkan är mycket rädd för dem när de flyger förbi, så det verkar tyvärr troligt. Jag fortsätter ändå att hoppas att han ska komma strosande på vägen någon dag, för tanken på något annat gör så ont...