Otäcka odjur

Idag har det varit lite pelargonpyssel. Det för tankarna till sommarens fröjder. Även till baksidan med den varmare årstiden. Ni har vid detta laget förstått att jag inte är helt bekväm med vissa insekter. De flesta har jag inga som helst problem med, vissa är jag rädd för och åter andra irriterar eller äcklar mig. Här kommer ett exempel på det sistnämnda och fördelen med vintersäsongen...

Under vintern finns inga fästingar! De finns och existerar, jag vet, men de syns inte och de liftar inte med katten heller. Som emigrant från Västerbotten, år dessa kryp tämligen nya bekantskaper och svåra att acceptera. De finns där uppe också numera, men inte i någon stor utsträckning. När jag växte upp hörde jag aldrig talas om dem. Senare fick jag via nyheterna veta att de fanns och att de kunde orsaka sjukdomar. Stackars sörlänningar, ha ha!

Ååh, tänk barndomen då vi sprang barbent i naturen hela tiden! Det värsta som kunde hända var att trampa på en geting (eller en huggorm, fast det hände aldrig någon i gänget).

Jag upplevde under 2000-talet att vid enstaka tillfällen plocka fästingar från någon katt, detta under mycket pip och skrik. Mer pip och skrik (i kubik) när jag hittade en i armvecket på mig själv! Den hade säkerligen liftat med en katt. I det tillstånd som jag befann mig i, kunde jag inte göra någonting. Det blev maken som fick plocka bort den från mig (under mer pip och skrik, från mig alltså).

Tillbaka till nutid. Sommaren blev riktigt bra vad gäller fästingar. Jag köpte ett preparat på apoteket och det visade sig fungera utmärkt på Tasse. Jag är dock lite skeptisk till sådant här och undrar hur nyttigt det är. Hur som helst var det effektivt. Innan jag införskaffade denna häxbrygd, var det dock jobbigt. Speciellt vid ett tillfälle blev det närmast traumatiskt.

Tänk den soliga majsöndagen då jag klappade om Tasse och kände... En stor knöl!!! En närmare undersökning visade att det var en GIGANTISK fästing! Nu mina vänner, ska ni veta att jag verkligen pep och SKREK!

Maken som sov middag trodde att jag skadat mig eller var döende eller nå´t. Tasse blev såklart skärrad, men "skärradest" av alla var jag. Glääh! Stor som en pingisboll var den! Ett par centimeter mellan ögonen hade den. Typ, ungefär... Den hade suttit där ett tag och visst var det mitt fel. Jag hade inte utfört besiktningen som vanligt pga att jag legat sjuk en vecka. Det ålog mig att utföra uppdraget att avlägsna det otäcka odjuret och på måndagen gick jag till apoteket...

Så i dessa tider när tankarna kretsar runt sommarens fröjder, gäller det att koppla på förträngningsmekanismen. Fästingar överlever utmärkt bra under snön så vi får väl ett katastrofläge framemot våren (för att inte tala om sommaren). Nu vet jag att man vänjer sig vid det mesta och i år blir det nog mindre pip och skrik när Tasse kommer dragandes med någon ni-vet-vad...