Kyrkklockorna

Så börjar jag det nya året, inte med något stolleprov även om det var meningen. Nej, jag har rotat i byrålådorna och hittat denna betraktelse. Varför inte börja det nya med något gammalt? Kanske kan kännas sorgset, men det är det inte. Jag har läst denna inför publik och det mottogs mycket väl. Egentligen tycker jag att allt sådant här ska framföras live, men detta forum fungerar också väl.

Jag hör kyrkklockor ringa. Har någon dött, eller... Vad är det frågan om?
O, du pessimistiska kvinna, varför just döden?  Det kan ju vara vad som helst. Dop till exempel, ett nytt liv som just påbörjats.
   Hisnande tanke! En liten människa som precis startat sin otroliga resa. Otrolig blir den, lång eller kort kan ingen veta, det är just det som gör resandet så spännande.
   Så liten och utan ens en aning om vad som komma skall. För tillfället finns bara känslan av obehag när en främmande människa häller vatten på hjässan. Målet för resan är ännu inte bestämt, framtiden ett okänt mål...
   Kanske ringer det till bröllop. ett slags mellanlandning på färden in i det okända...
   För mig känns det skönt att klockorna inte ringer för min skull. Jag är så flygrädd och planet kan störta när som helst och någon fallskärm delas minsann inte ut!
   Har deras resa hittills varit angenäm tro, fri från kulturella och språkliga problem? Kanske redan ett par urspårade tåg eller kraschade flygplan...
   Resan blir nog lång och intressant.
   Nu hör jag klockorna igen. De har en något sorgsen och slutgiltig klang, med en underton av glädje?
Någon har dött och påbörjat ännu ett steg på sin resa.
   Från att ett helt liv ha färdats tillsammans med andra, eller tillsammans i ensamhet, till att helt på egen hand åka vidare. Andra väntar vid slutstationen, där tågen aldrig spårar ur och alla får en alldeles egen fallskärm...