Tacka vet jag ettåringar!

Dags för lite sommarminnen tycker jag. Det passar bra att tänka tillbaka på sommaren istället för att gruva sig för morgondagens isracing (för det är det nu, glöm att ha bråttom på vägarna). Det fanns ju ingen riktig trädgård här men gott om platser att plantera på. Just detta var en riktigt tråkig gräsplätt tyckte jag och det fanns ett gäng ettåringar över. Maken tyckte att platsen var illa vald, man kan inte se den hela tiden. Nu är jag sådan att jag inte alltid lyssnar på vad han säger. Så här såg det ut i våras.

När jag påbörjade detta projekt hade vi kommit in i juli, närmare bestämt den 11:e och det var inte bara varmt denna dag. Det var jättevarmt! Några gröna gräsmattor existerade inte längre. Allt liknade mest en tundra. Även om gräsklippning inte är min favoritsysselsättning, så är bruna gräsmattor inte direkt upplyftande.

Nu lider inte jag speciellt mycket av värme, tvärtom. Jag frodas som en snigel i ett salladsland. Jag växer säkert någon centimeter sådana dagar. På längden alltså, absolut inte på tvären!

Nu är det inte bara jag som trivs i värmen. Det finns andra, mycket störande objekt som dyker upp när termometern börjat visa något trivsamt. Broms (eller brems för Norrlänningarna). Gaaah! Yaahhh! Osv... Jag tycker inte om bromsar. Djurvän till trots, men jag anser dem vara vidriga, äckliga kräk. Inte nog med att de ser läbbiga ut, de gör förtvivlat ont också! Intelligenta måste de vara trots allt, för ni vet ju vilka experter de är på att sätta sig där man inte kommer åt...

Tillbaka till ordningen. Nu är det en gång för alla så att har jag bestämt mig, så har jag. Fram med spade, spett (sten precis överallt) och bara att sätta igång. Jag började i liten skala, inte ens denna torparkärring orkar med hur mycket kroppsarbete som helst när de sydeuropeiska vindarna drar in. Det såg inte mycket ut för världen när jag var klar, men saker (och växter) förändras över tid.

Jag utökade rabatten några dagar senare, när de flygande pestarna inte var lika frekventa. Nu började det så smått att likna något.

Längre fram på säsongen såg det riktigt bra ut. En tråkig gräsplätt blev en liten rabatt med överblivna plantor. Vad jag älskar ettåringar! De är så trogna och blommar beredvilligt fram till Kung Bore andas sina första andetag på oss. Nu var ju detta en oplanerad historia, så till denna sommar ska rabatten utökas och omarbetas. Ännu mer glädje över ettåringarna. Ingenting behöver ju grävas upp och flyttas! Kanske Buddlejan då, om den överlever vintern. Den som lever får se och den som väntar på något gott...

Just det. Regnet kom så småningom och plötsligt såg världen helt annorlunda ut. Till och med gräsklippningen blev lite rolig!

Lycka är

Att sitta vid kakelugnen en vinterkväll och fantisera om sommaren!