Bekännelse

Nu ska jag avslöja något för er. Bekänna mina synder eller kalla det tillkortakommanden. Jag är sjuk. Jag lider av kleptomani. Detta i sin tur leder till kriminalitet. Jag tjyvar alltså, helt hämningslöst. Nu är jag ingen slipad tjuv, så jag åker dit praktiskt taget varje gång...

"Det där är mina sockar!"
"Nehej! De har jag fått av dig! De är ju så små ändå..."

Bra försök, men det gick maken inte på. Skulle byta kläder och då kom nästa avslöjande:

"Men hallå! Det är är mina långkalsonger!"
"Jamne, jamen... Du använder dem aldrig! Dessutom är de för små för dig och du var inte hemma när jag lånade dem..."

Inget pokerfejs och en dålig lögnare. Egentligen en värsta sortens, misslyckad kriminell. Ett bevis på att det krävs andra förmågor för att göra sig ett namn i den undre världen. Nåväl, har man problem så har man. En dag kommer maken iförd en tröja som får mig att tveklöst agera:

"Den där brukar jag alltid ha när jag är på vandring! Faktiskt!"

För att visa min goda vilja brukar jag erbjuda maken att låna/tjyva kläder av mig, men av någon outgrundlig anledning vill han aldrig låna mina klänningar eller kjolar... Tala om otacksam!

Nu när han reste bort, lade han ett par sockar på min kudde. Använda sockar. Vad menade han med det? Att Sent skola syndaren vakna, för det är väl vad som skulle hända om jag sovit med dem under näsan!

Neej, dags för bekännelse nummer två: jag lider inte av någon sjukdom. Ej heller är jag speciellt kriminell. Bara en typisk torparkärring som vill ha maken nära även när han är frånvarande. Fast jag tar inte på några smutsiga sockar, tack så mycket! Även kärleken har en gräns...

Liten fotnot: observera påslakanet! Nu har ni bildbevis!